Annelies Blogg

Just nu håller jag på att byta ut Blogger mot Wordpress. Därför kan det se lite galet ut här för tillfället. Det är ju inte så länge sedan jag övergick från att koda i Anteckningar till att byta ut detta mot ett färdigt bloggverktyg. Jag trodde att det skulle bli lite enklare att hantera, men efter bytet så blev det problem med att ladda upp mina inlägg. Så nu testar jag Wordpress och ser om detta fungerar bättre.

Denna vecka så har jag läst två böcker som verkligen grep tag i mig och fick mig till att stundvis gråta medan jag satt och läste dem. Det var Dave Pelzer’s böcker om hans tragiska barndom och hur han lyckades komma vidare i livet trots de grymheter som präglade hans uppväxt. “Pojken som inte fanns” och “Pojken som överlevde”. Jag har medvetet valt att stå över hans första bok “Pojken som kallades Det”, för den skulle jag inte klara av att läsa.

Det finns inget som rör om mina känslor som när barn far illa och får utstå både fysisk och psykisk misshandel eller som i detta fallet få utstå ren tortyr. Jag blir både ledsen, arg, frustrerad och jag ställer mig om och om igen frågan “Hur är en mamma skapt som utsätter sitt eget barn för dessa grymheter?”

Äntligen har värmen kommit och med den en längtan efter att få kasta sig i havet. Igår förmiddag var det premiär ute vid Bondbacken. Trots det fina vädret så var det ganska tomt med folk på stranden, vilket förvånade mig. Jag trodde att det skulle vara fullt av barnfamiljer, vilket det var sist jag var där och badade. Men å andra sidan är det ca 15år sedan, då jag föredrar att bada vid klippor.

Men nu gjorde maken och jag avkall från det och valde en sandstrand istället. Efter en stunds stekande i solen, infann sig sakta modet hos mig att bege mig ner till vattnet. Jag klev försiktigt i med båda fötterna i vattnet och började med stapplande steg bege mig utåt. Botten var full av småsten, vilket kändes ordentligt under mina fötter. Har det verkligen varit så här stenigt tidigare, tänkte jag för mig själv medan jag i ”slowmotion” rörde mig framåt. Eller blir man lite känsligare under fötterna när man blir äldre? Att det var fullt av småsten verkade inte bekomma barnen som lekte utmed strandremsan.

Det är ganska långgrunt vid Bondbacken och trots att jag tyckte att jag hade tagit mig en bra bit ut från stranden, så nådde vattnet inte längre upp än till knäna. Tillråga på allt så blev vattnet blev bara kallare och kallare ju längre ut jag klev. Detta är självplågeri, men jag ska ta mig tusan doppa mig i år, sa jag till maken som var straxt intill mig. Jag fortsatte att gå tills vattnet nådde mina lår. Nu eller aldrig, tänkte jag och kastade mig baklänges i. Lika snabbt som jag försvann under vattenytan, lika snabbt kom jag upp igen.

Brrr, vad det var kallt, men nu är det i alla fall gjort!

Så har jag äntligen skaffat mig en riktig blogg istället för att sitta och skriva in och koda mina inlägg i Anteckningar. Varför göra mer än man behöver?

Min gamla dagbok hittar du här