Annelies Blogg

Äntligen har värmen kommit och med den en längtan efter att få kasta sig i havet. Igår förmiddag var det premiär ute vid Bondbacken. Trots det fina vädret så var det ganska tomt med folk på stranden, vilket förvånade mig. Jag trodde att det skulle vara fullt av barnfamiljer, vilket det var sist jag var där och badade. Men å andra sidan är det ca 15år sedan, då jag föredrar att bada vid klippor.

Men nu gjorde maken och jag avkall från det och valde en sandstrand istället. Efter en stunds stekande i solen, infann sig sakta modet hos mig att bege mig ner till vattnet. Jag klev försiktigt i med båda fötterna i vattnet och började med stapplande steg bege mig utåt. Botten var full av småsten, vilket kändes ordentligt under mina fötter. Har det verkligen varit så här stenigt tidigare, tänkte jag för mig själv medan jag i ”slowmotion” rörde mig framåt. Eller blir man lite känsligare under fötterna när man blir äldre? Att det var fullt av småsten verkade inte bekomma barnen som lekte utmed strandremsan.

Det är ganska långgrunt vid Bondbacken och trots att jag tyckte att jag hade tagit mig en bra bit ut från stranden, så nådde vattnet inte längre upp än till knäna. Tillråga på allt så blev vattnet blev bara kallare och kallare ju längre ut jag klev. Detta är självplågeri, men jag ska ta mig tusan doppa mig i år, sa jag till maken som var straxt intill mig. Jag fortsatte att gå tills vattnet nådde mina lår. Nu eller aldrig, tänkte jag och kastade mig baklänges i. Lika snabbt som jag försvann under vattenytan, lika snabbt kom jag upp igen.

Brrr, vad det var kallt, men nu är det i alla fall gjort!