17 Jul 2006
Denna vecka så har jag läst två böcker som verkligen grep tag i mig och fick mig till att stundvis gråta medan jag satt och läste dem. Det var Dave Pelzer’s böcker om hans tragiska barndom och hur han lyckades komma vidare i livet trots de grymheter som präglade hans uppväxt. “Pojken som inte fanns” och “Pojken som överlevde”. Jag har medvetet valt att stå över hans första bok “Pojken som kallades Det”, för den skulle jag inte klara av att läsa.
Det finns inget som rör om mina känslor som när barn far illa och får utstå både fysisk och psykisk misshandel eller som i detta fallet få utstå ren tortyr. Jag blir både ledsen, arg, frustrerad och jag ställer mig om och om igen frågan “Hur är en mamma skapt som utsätter sitt eget barn för dessa grymheter?”