Annelies Blogg

Igår träffade jag min tandläkare och min tandhygenist på Specialisttandvården för en inspektion. Trots att min mun ser bättre ut nu än för ett år sedan, så har jag fortfarande kvar djupa fickor vid tänderna längst in och nu föreslog tandläkaren att de ska operera. Vilket innebär att de skär upp tandköttet och viker undan det, så att de kan se tandrötterna. På så sätt blir det lättare att rensa rent ordentligt och de kan också ta bort inflammerat tandkött. Ja, inte vill jag riskera att tappa mina tänder i förtid, så vi bokade en tid för operation i slutet av november och där blev det nu ytterligare hål i plånboken. Pengar som jag helst hade sett att jag hade kunnat lägga på något som är mycket trevligare.

Idag har jag inte fått så mycket vettigt gjort, då jag under förmiddagen inte alls var på hugget. Jag har skumläst lite tidningar på nätet och pratat i telefon med min dotter. Men nu ska det bli lite städ här hemma och sedan ska jag fixa till lite fredagsgott. Idag blir det helstekt fläskfilé med kantarellsås, potatisklyftor och grönsaker och ett glas rött.

Morgonen började bra, då jag knallade upp på förrådet för att hämta mina ridstövlar och kolla in mina stallkläder för att se om jag åtminstone kunde ha mina gamla chaps. Jag har ju gått upp dryga 10 kg sedan jag hade dem sist. Ridstövlarna gick inte att uppbringa, så antagligen kom de bort i flyttlasset förra året och chapsen var bara att lägga tillbaka, för de gick inte om låren. Men däremot så kunde jag fortfarande ha mina gamla ridbyxor.

Vid kvart i elva kom Lena och hämtade mig och sedan bar det iväg ut i skogen på dessa två Haflingerhästar ovan (som inte ville vara med på bild :D).

Det var helt underbart att rida ut i skogen, känna naturens olika dofter och uppleva den frihetskänsla som infinner sig hos mig när jag sitter på en häst ute i skogen. Lite ringrostig var jag, då jag skulle rida lätt och jag märkte att det var en hel del muskelgrupper som behöver tränas upp ordentligt. Men annars så är det med ridning som med cykling. Har du än gång lärt dig det, så finns det där.

Längtar redan till nästa veckas ridning.

Igår träffade jag den läkare som nu har hand om min utmattningsdepression för jag behövde både mer medicin och ett utlåtande till FK. Det mötet blev inte så bra för jag var hyperstressad. När jag känner att jag är satt under tidspress så låser det sig fullständigt hos mig och jag tappar både orden och tråden i det jag vill föra fram. Likaså har jag svårt att ta in och komma ihåg det som diskuterats. Jag fick i allafall mitt Remeron-S utbytt till Mitrazapin, då det är samma sak, men mycket billigare. Eftersom jag inte kände mig nöjd med mötet så skrev jag ihop ett brev till läkaren där jag förklarade det som jag ville få fram dagen innan och äver hur jag fungerar och sedan skickade jag det med maken då han idag skulle träffa sin diabetessköterska.

Jag har haft några dagars bloggtorka, men här är jag igen med en rapport. Efter två veckors medicinerande så har magen blivit mycket bättre, även att den inte är helt okey. Jag slipper i alla fall att springa på toan stup i kvarten, vilket är en befrielse, men å andra sidan har jag fått halsbränna och sveda på tungan. Kortisontabletterna håller jag på att fasa ut genom att minska dosen varje vecka. Min magläkare ringde igår och när han hört sig för om hur läget var, så föreslog han en ändring på min medicin. Jag har tidigare lokalbehandlat med Pentasa-Clysma på morgonen och Pred-Clysma på kvällen. Nu slipper jag morgondosen och jag ska istället köra varannan dag Pred-Clysma och varannan dag Pentasa-Clysma för att ytterligare få en minskning av kortisonet, då han trodde att min halsbränna etc. beror på kortisondosen. Däremot ska jag stå kvar på 800mg Asacol morgon och kväll.

Både maken och jag har reagerat på att jag vilken effekt kortisonet har haft på mina utbrändhetssymtom. Jag som under fyra års tid har haft ett helsike att ta mig ur sängen på morgonen får nu vakna pigg och känna mig utvilad och på bra humör. En jättego känsla som jag nästan hade glömt bort hur den kändes. Den varar inte för evigt, men just nu känns det bra att få lite konstgjord andning och slippa den förlamade tröttheten ett tag.

Äntligen är det en gammal företagsledare som tagit bladet från munnen. PG Gyllenhammar sågar direktörernas höga löner. TACK P-G! Jag hoppas att hissen åker ända upp hos flera.

Näringslivsprofilen P-G Gyllenhammar, känd för sina år som vd och styrelseordförande i Volvo 1970 till 1993, hyllar än i dag de anställda och deras fackliga organisationer i en intervju med LO-tidningen. Han ser satsningar på de anställda som ett avgörande inslag att utveckla Sverige som ett industri- och produktionsland.

- De visar omsorg och tar stort ansvar för företagens konkurrenskraft i sitt uppträdande, inte minst när det gäller lönebildningen. Detsamma kan jag tyvärr inte säga om de högsta ledningarna i företaget, säger P-G Gyllenhammar till LO-tidningen.

Uttryck som att det blåser på toppen eller är hårt på toppen beskriver P-G Gyllenhammar som rena floskler. Han menar att direktörer inte tar någon ekonomisk risk alls och pekar på deras höga löner, tilldelning av aktier och optioner, avgångsvederlag och pensionsförmåner.

- I dag är acceptansen bland de anställa överraskande stor för de olika takterna i löneökningar. Men över tid kan den utvecklingen leda helt fel. Utvecklingen rymmer en klar risk. Just därför måste anställdas centrala roll för produktionen betonas och belönas, säger han till LO-tidningen.

Näringsliv 24-Aftonbladet

Klicka på länken nedan om du vill se en orginell rånare.

Rånaren utskrattad - av offren

Alla sätt är bra utan de dåliga.

Bloggare skall inte tro att de är något.
Bloggare skall inte tro att de är lika god som mig.
Bloggare skall inte tro att de är klokare än mig.
Bloggare skall inte inbilla sig att de är bättre än mig.
Bloggare skall inte tro att de vet mer än mig.
Bloggare skall inte tro att de är förmer än mig.
Bloggare skall inte tro att de duger till något.
Bloggare skall inte skratta åt mig.
Bloggare skall inte tro att någon bryr sig om er.
Bloggare skall inte tro att de kan lära mig något.

Igår kväll var det svårt att ta sig in på min blogg pga av driftstörningar. Tur var nog det för när jag läste Jan Guillous uttalande i Aftonbladet om att ”Bloggar består av pladder” så drog adrenalinpumpen igång riktigt ordentligt här och vad jag hade skrivit då hade inte lämpat sig i tryck.

– Den som har tid att svamla på nätet dagarna i ända kan inte ha någon seriös sysselsättning eller seriösa avsikter, säger han till aftonbladet.se.
Enligt honom är det för många som bloggar i Sverige och då blir det meningslöst.
– Alltför många människor som skriver offentlig dagbok tar ut varandra.
Enligt honom är det dessutom extra ointressant när människorna som skriver dagbok inte är kända för allmänheten.
– De har ingen offentlig betydelse, säger han

Ja, du Jan! Jag förstår att det inte kan vara lätt för en messerschmitt att förstå sig på detta med att skriva dagbok på nätet. Men förmodligen är det så att vi bloggare gillar att dela med oss av våra egna åsikter, tankar, kunskap, idéer, dikter, noveller och livserfarenheter och vad det än må vara utan ta betalt för det. Hade vi velat tjäna pengar, så hade vi nog valt att bli författare eller journalister istället och det är väl något som du ska vara glad över att vi inte valt. För tänk vilken konkurrens du skulle ha fått då.

Men vi bloggare har hittat ett sätt som passar oss. Vi skriver våra inlägg/artiklar och ger våra läsare möjligheten att kommentera dem direkt. Något som inte dina läsare kan göra på direkten. Inte nog med detta, vi knyter många kontakter med likasinnade och som ibland leder till en vänskap som gör att vi möts IRL.

Du må tycka att vi ickeoffentliga personer är ointressanta och att vi svamlar. Men för mig är detta inget svammel utan min verklighet! Att få skriva av mig mina tankar, ångest, insikter etc har varit en billig terapi under min sjukdomstid. Bloggen/dagboken fungerar också som ett mätverktyg för mig på mitt eget mående för att se att tillfrisknandet hela tiden går framåt. Vilket tidvis kan vara svårt att se själv, men genom att läsa det man skrivit innan så ser man framstegen man gör. Jag har under dessa år som bloggare fått mycket positiv feedback från både dem som själva drabbats av utmattningssyndrom/depression, anhöriga mfl. via mail och i min gästbok på www.utmattningsdepression.net och av att döma av det så är jag och min sida inte så ointressant för mina läsare. Kan min egen livskris vara en tröst och hjälp för en annan medmänniska så är det värt varje ord jag skrivit på min blogg.

Jag vandrar så gott som dagligen ute på stigarna på Gränsö och det är inte var dag jag möter denna krabat som jag hittade ringlande idag.