Här åker jag upp och ner i en bergodalbana. Ena dagen känner jag mig halvhyfsad och i nästa känns det som en ångvält har kört över mig. Lederna värker, magen är som den är, orken är i botten. Just nu vet jag inte vilket, som hör ihop med utbrändheten, tarmsjukdomen eller medicinerna och det gör mig frustrerad och nedstämd. Inte blev jag gladare av att upptäcka hur Alliansen förändringar i A-kassan kommer att påverka min egen situation, så på axlarna lades också en malande oro för både ekonomi och framtid.

När måendet går i botten så har jag svårt att ta mig utanför dörren, så under veckan har det bara blivit en cykeltur och två promenader. Min hjärna spelade spratt med mig häromkvällen under en av mina promenader. Jag har fortfarande stora problem att vistas på hårt trafikerade gator i mörkret, då alla intrycken från lamporna och motorljuden från bilarna och mopparna gör att det blir kaos i min skalle. Det virrvarr som jag upplever av alla intrycken utlöser sedan en panikattack, och det var precis vad som hände. Denna gång hade jag inte maken med mig att luta mig emot, och då blev det lite tuffare. Men efter mycket räknande och många långa djupa andetag, så kom jag tillsist innanför dörren med hjärtklappning och stresspuls. Jag var glad över att jag överlevt promenaden, och klappade jag mig själv på axeln för att jag inte följt minsta motståndets lag och lagt benen på ryggen och sprungit närmsta vägen hem, vilket jag helst hade velat göra för att slippa obehaget. Detta är också något som jag upplever som en stor frustation, då det inskränker på mitt liv.

Nu ska jag inte klaga mer, utan bege mig ut i köket och se om jag kan fixa ihop en god köttfärspaj och lite sallad till mig och “gubben”.

Ha en skön och trevlig helg alla läsare!

Postat av Annelie 16:43 Kategori Dagboken , IBD , Allmänt , Utbrändhet