3 Dec 2006
För några veckor sedan hade TV 4 ett repotage om “lyckopiller” (antidepressiv medicin) och dess biverkningar. I inslaget berättade en man som var sjukskriven för utmattningsdepression om hur dåligt han mådde under det år han åt Cipramil och hur mycket bättre det blev när han slutade med medicinen. I programmet presenterades också en biverkningslista, där Cipramil låg i topp följt av Seroxat, Zoloft och Remeron.
Eftersom jag själv ätit Remeron sedan 2002 varav de två sista månaderna Mirtazapin som är ett annat namn på samma piller. Så väcktes tankarna samtidigt både hos mig och maken om medicinen kan vara en bov i dramat när det gäller mitt mående. Om det är den som gör att jag mår som jag mår och att vissa symtom inte vill ge med sig. Så i måndags besökte jag av den anledningen Dr Utbrändhet. Vi kom överens om att ända sättet för att se om medicinen ger upphov till en del av mina symtom det är att testa och se vad som händer om jag slutar att ta den. Nu ska jag äta halva dosen i en till två veckor och sedan en halv dos varannan dag sista veckan.
Idag söndag, så har jag ätit halv dos i 6 dagar och det känns jättebra. Jag har klivit ur sängen klockan 6 på morgonen och känt mig utsövd och jag har haft en så härlig känsla av att jag vill göra saker. Maken påtalade att han inte hört mig skratta så mycket som jag har gjort denna vecka och jag kan inte göra annat än att hålla med.
Livet känns helt plötsligt så mycket lättare när jag slipper känna den avtrubbade känsla jag upplevt så länge och likadant slippa vara konstant trött och energilös.
Länk till TV 4:s repotage: Lyckopiller får många att må ännu sämre
3 december 2006 kl: 18:45
Så skönt om du kan må bättre av en så “enkel” sak som att ta bort medicinen. Tyvärr så tänker man väl inte på det i första hand. Oftast har man väl fått den för att må bättre…
Kram K
12 december 2006 kl: 14:08
Annelie:
Jag har visserligen aldrig själv ätit sådana här piller, men jag känner andra som gjort och gör det och vet att somliga drabbas av hemska biverkning, och jag måste varna dig.
Din läkare vet inte mycket om hur det är att sluta med de här pillren måste jag säga. Den nertrappningstid han rekommenderar visar att han inte har en aning om vad han talar om eller så vill han bara “bevisa” för dig att du behöver äta de här pillren så länge du lever.
De som kan det här, folket på Kilen . (som staten nu drar in medlen till) och RFHL ex vet att man måste trappa ner otroligt mycket långsammare. Man brukar rekommendera att ta en nertrappningsperiod på ett halvår eller ett helt år, att man ska börja med att bara skrapa av lite av pillret och trappa ner mycket, mycket långsamt. Gå in på Kilens och RFHL:s ( http://www.oberoende.info/rfhlups/ ) hemsidor och läs om nertrappning och om andras erfarenheter av det här.
Du får nämligen räkna med att du kan drabbas av bakslag efter en tid, det kan komma hemska utsättningsproblem ett halvår efter att du har tagit din sista tablett, varvid många tror att, och läkarna då ofta hävdar, att det “är den ursprungliga sjukdomen” som återkommer, för läkemedelsföretagen lär läkarna att de här pillren är icke-vanebildande och dessutom helt ofarliga och nästan totalt biverkningsfria, vilket många kunnat konstatera inte gäller för alla människor. För somliga, men inte för alla, är de här medlen rena djävulspreparaten.
Du behöver proffsstöd om du ska sluta men jag tvivlar inte på att du kommer att må bättre när du klarat det som kan bli en påfrestande utsättningsperiod. Jag tror att du har större möjligheter att klara utsättningen om du informerar dig ordentligt så att du är beredd om du får bakslag.
Jag håller tummarna för dig.
PS: Jag har skrivit en del om de här medlen, på min blogg, under “Categories/vård/omsorg”.
17 december 2006 kl: 0:22
Annelie:
För allt i världen - reagera på mitt inlägg, svara mig. Det är viktigt att du klarar det här.
17 december 2006 kl: 10:53
Kerstin:
Ursäkta, det var inte meningen att skrämmas. Jag såg ditt inlägg i veckan, och hade tänkt mig att svara, men fick lägga ner pga att jag stundom har mycket svårt att koncentrera mig på att läsa/skriva texter.
Min medicinminskning har hittills gått jättebra, men jag vet att det kan komma bakslag. Jag har inte gjort exakt som doktorn sa, utan jag stannar på min halvering ett tag till.
Tack för länken till Kilen, jag har varit inne där och läst lite. Det verkar som om det är de som ätit SSRI-preparat, som får de största utsättningsproblemen, men dit hör inte min sort, tack och lov.
Kram
Annelie
19 december 2006 kl: 0:41
Vad äter du då? Benso? Eller smärtstillande? I båda fallen får du räkna med problem. Men jag håller tummarna för att du ska orka hålla ut.
En stor kram
Kerstin