Jag har nu kommit in på min fjärde vecka med halverad dos av Mirtazapin och hittills har jag bara stött på positiva effekter av nedtrappningen. Jag har inte riktigt gjort som min dr utbrändhet sa, utan jag står kvar på den halva dosen ytterligare ett tag. Det som är riktigt skönt är att jag börjar stöta på “gamla Annelie”, henne har jag inte träffat på fyra år. Humöret har infunnit sig, jag har fått nära till både ilskan och skrattet och jag har också sovit bättre sista tiden.

Det känns underbart att kliva upp först ur sängen och fixa i ordning frukost. Det är helt tyst, njuta av frukosten tillsammans med morgontidningen. Det är skönt att inte ha det konstant dåliga samvetet (även om jag blivit tillsagd att inte ha det, så har det funnits) för att jag inte har haft ork att kliva ur sängen. Sicket sällskap jag har varit när jag flera timmar efter makens uppgång, stapplat upp och sett ut som sju svåra år och ett nödår. :D

Jag har börjat måna mera om mitt utseende, vilket jag också ser som ett tecken på att något har hänt med mitt mående. Håret fick i veckan både en klippning och maghognyfärg. Lite foundation har hittat fram ihop med kajalen och mascaran.

Jag hoppas innerligt att det håller i sig!

Andra bloggar om: , ,

Postat av Annelie 18:21 Kategori Dagboken , Allmänt , Utbrändhet