Sitter här och för stunden känner mig rätt så tillfreds med livet, trots allt. Jag har mina krämpor som jag brottas med, men det börjar att ljusna lite på alla fronter, tycker jag. Magen har blivit lugnare och jag blöder inte lika mycket, så jag funderar på om jag ska försöka att trappa ner kortisonet. Visserligen kom min läkare och jag överens om att jag skulle stå på samma dos fram till coloskopin. Men det verkar som det dröjer för nu har det förflutit sju veckor sedan läkarsamtalet. Får slå en pling, så doktor mage får reda på mina tankegångar. Minskningen av Mirtazapinet har också gått bra, så efter helgen som kommer ska jag trappa ner den dosen till varannan dag.

Jag känner mig gladare och lugnare inombords och jag har fått tillbaka framtidstron. Jag har också märkt att jag tittar lite längre bort än för dagen eller veckan, vilket jag hittills har gjort.

Nu ser jag fram emot ett 2007 som ett år då allting vänder till det bättre. Året då jag får hjälp att ta mig tillbaka till arbetslivet, till en plats som jag klarar med mina funktionsnedsättningar. Året då någon arbetsgivare ger den lediga tjänsten till min make, trots hans ålder (56år).

Avslutningsvis så måste jag klappa mig lite på axeln. Jag har passerat nio månader som icke-rökare.

Andra bloggar om: , , , , ,

Postat av Annelie 20:06 Kategori Dagboken , IBD , Allmänt , Utbrändhet