Annelies Blogg

Det som jag tar med mig från idag är;

att jag har gympat magmusklerna med mycket skratt
att det blev hämtmat från Torino
att cykeln blev använd idag igen

Ju större hinder, desto större glädje
att komma över det

Jag har haft några dagars bloggledighet och pysslat med lite annat. Bla. så har jag pysslat om maken lite, som råkat på influensan och jag har letat efter lite nytt att piffa upp köket med. Vi har så länge haft blått i köket, men nu är jag så trött på det, så det ska bli grönt istället. Efter lite letande så hittade jag på på nätet en taklampa i ek, 4 panellängder och en stor trasmatta (170×240) att ha under ekbordet för under tusingen. Så nu går jag här och väntar på att paket ska dyka upp, så jag får fixa i ordning köket till påsk. Jag får väl slänga upp ett kort här på bloggen, när jag är klar.

Idag, har jag varit på något som jag inte varit på sedan början av åttiotalet. Tupperwareparty! Jag visste inte ens om att det fortfarande existerade, förrän min svägerska bjöd mig på ett idag. Någon storkund blev jag inte idag, för det blev endast ett par frysburkar för 139 kronor för min del. Men däremot satte jag upp mig för att ha ett party hemma hos mig i maj. Jag vill hellre se om det jag ser hemma omkring mig först, än det jag har i skåpen och inte ser

Tre positiva saker idag

En riktigt härlig vårdag, njutit och fotograferat sjöbilder
Att mitt illamående lättade av lite i kväll
Positiv uppbackning av “lilla mamsen”

Andra bloggar om: positivt tänkande, tankar, tankekraft

För att kunna behärska naturen
måste man lyda den.

Idag var jag ute vid Lysingsbadet och letade vårtecken att fotografera. Men jag såg inte en enda vårblomma att plåta, däremot så strosade jag runt i solskenet och förevigade lite sjömotiv.

Har ni tänkt på att när vi är ute och går i naturen, så hälsar vi artigt på alla som vi möter på stigarna och vägarna. Inte sällan så börjar vi att prata med varandra om det vackra vädret eller vyerna i naturen. Möter vi sedan dessa männsiskor på “stan”, så varken hälsar vi eller pratar vi. Detta fenomen sker också när vi är på sjön. Möter vi en annan båt i farleden, så hälsar vi glatt på varandra. Jag tror inte att detta är ett typiskt småstadsfenomen och det är säkerligen fler än jag som uppmärksammat det.

Vad är det som ger upphov till detta märkliga beteende? Är det den friska luften? Att vi känner trygghet av att inte vara ensam på stigen eller på sjön? Att vi känner en tillhörighet när vi upptäcker att vi har samma intresse?

Min egen teori är att det kanske är en kombination av detta ihop med att vi blir så avslappnade av att vara i naturen. Våra hjärnor hinner helt plötsligt med att registrera det som sker runt omkring oss, därför att vi inte är helt fokuserade på att nå ett mål så snabbt som möjligt. När vi går på “stan”, då är vi så upptagna med att komma så fort som möjligt fram till målet, t.ex. Åhléns. Vilket gör att våra hjärnor inte hinner med att registrera allt som sker runt omkring oss ordentligt. Vi går förbi människor utan att se dem. Är det någon som vi känner, så hör vi ofta den personen ropa något i stil med -Hallå, ser du inte blindstyre? Så är det problemet löst. Men när det är en människa som vi bara mött och hälsat på några gånger på stigen och inte känner ordentligt, så bryr vi oss helt enkelt inte om påkalla samma uppmärksamhet.

Det skulle vara mycket intressant att få höra om det är någon mer än jag som uppmärksammat detta fenomen och vad ni har för teorier.

Det positiva som jag tar med mig från idag är;
En skön söndag och maken har haft köket
Jag blir glad av alla vårtecknen jag ser
Jag har gjort en extraomgång med nackövningar

Hat kan inte stillas av hat,
bara av icke-hat. Det är den eviga lagen.