Idag har jag varit hos min terapeut och fått reda ut trådarna lite varför jag mår så dåligt efter veckans läkarbesök. Egentligen ramlade poletten ner hos mig under förmiddagens gråtattack, då jag upptäckte att jag återupplever samma känsla av vanmakt som vid den kränkning jag blev utsatt för i januari 2001. Samma otäcka känsla som när rättsmaskineriet inte lyssnade på mig att jag var helt oskyldig till det de misstänkte mig för, dyker upp nu. En händelse som jag trodde jag kommit över, men tydligen inte. Eller också har den varit så bedövad av Mirtazapinen jag ätit och att det är nu, sedan jag slutat med medicinen som den kommer upp till ytan igen.

Kontentan av dagens terapi är att jag ändå får försöka att se lite positivt på kommunikationen med denna läkare. Kanske var det bra att jag hamnade på det här läkarbesöket nu och lät honom trycka på knappen.

Samtidigt dök frågan upp vad det är hos mig som får igång denna läkare på det sättet: Kommer jag med för många frågor på en gång, med andra ord är jag för vetgirig? Är det för att det är jag som föreslår en önskan om vi kan gå till botten värken en gång för alla? Eller avfärdar denne läkare alla patienter h*n möter som ställer frågor på samma sätt? Ja, inte vet jag, men jag vet att när det gäller mig själv så har jag lite att jobba med hos terapeuten och att leta reda på en ny läkare.

Mitt i allt det här, så känns det ändå skönt att veta att jag har en fallskärm som väcklar ut sig. :D Min familj, vänner, cypervänner, terapeut och en bra handläggare på Försäkringskassan.