Annelies Blogg

Har ni tänkt på att när vi är ute och går i naturen, så hälsar vi artigt på alla som vi möter på stigarna och vägarna. Inte sällan så börjar vi att prata med varandra om det vackra vädret eller vyerna i naturen. Möter vi sedan dessa männsiskor på “stan”, så varken hälsar vi eller pratar vi. Detta fenomen sker också när vi är på sjön. Möter vi en annan båt i farleden, så hälsar vi glatt på varandra. Jag tror inte att detta är ett typiskt småstadsfenomen och det är säkerligen fler än jag som uppmärksammat det.

Vad är det som ger upphov till detta märkliga beteende? Är det den friska luften? Att vi känner trygghet av att inte vara ensam på stigen eller på sjön? Att vi känner en tillhörighet när vi upptäcker att vi har samma intresse?

Min egen teori är att det kanske är en kombination av detta ihop med att vi blir så avslappnade av att vara i naturen. Våra hjärnor hinner helt plötsligt med att registrera det som sker runt omkring oss, därför att vi inte är helt fokuserade på att nå ett mål så snabbt som möjligt. När vi går på “stan”, då är vi så upptagna med att komma så fort som möjligt fram till målet, t.ex. Åhléns. Vilket gör att våra hjärnor inte hinner med att registrera allt som sker runt omkring oss ordentligt. Vi går förbi människor utan att se dem. Är det någon som vi känner, så hör vi ofta den personen ropa något i stil med -Hallå, ser du inte blindstyre? Så är det problemet löst. Men när det är en människa som vi bara mött och hälsat på några gånger på stigen och inte känner ordentligt, så bryr vi oss helt enkelt inte om påkalla samma uppmärksamhet.

Det skulle vara mycket intressant att få höra om det är någon mer än jag som uppmärksammat detta fenomen och vad ni har för teorier.