Annelies Blogg

Expressen, Aftonbladet, DN och SvD har i två dagar haft artiklar om Socialstyrelsens och Försäkringskassans riktlinjer för sjukskrivning som beräknas träda i kraft under hösten.

Vissa debattörer verkar leva i en värld där man inte tror sig själv kunna drabbas av sjukdom och att det är dem som försörjer oss sjuka. Lever man med den tron så är det säkerligen lätt att kalla oss som är drabbade av utmattningssyndrom och utmattnings-
depressioner för parasiter som endast drar nytta av dessa arma skattebetalare. Men fakta är att för att vi är sjuka, så är vi inte skattebefriade.

För er som lider av den taskiga självkänslan så rekommenderar jag ett besök på Mia Thörnbloms hemsida. Beställ och läs någon/båda hennes böcker, Självkänsla Nu och Mera självkänsla. Till er andra som lider av kunskapsbrist, den är lätt att åtgärda om ni har förmåga att ta till er det ni läser. På Socialstyrelsens hemsida kan du läsa deras rapport om utmattningssyndrom och på Skatteverkets hemsida kan du förkovra dig i vilka som är skattskyldiga i Sverige.

För att återgå till de omtalade riktlinjerna som nu Socialstyrelsen och Försäkrings-
kassan lägger fram, så är det något som behövs. Men de ska inte tas fram på bekostnad av de sjukas hälsa och i värsta fall deras liv som nu verkar vara fallet, då Reinfeildt idag flaggat för mera skattesänkningar. För att finansiera sänkta skatter så ska besparingar bl.a. göras i sjukförsäkringen.

“- Jag vill öka drivkrafterna för dem som befinner sig utanför arbetsmarknaden att ta sig in på den.” Säger han till Svd Men i själva verket är det den stora piskan som viner, som han så fint kallar drivkraft. De som är sjuka ska piskas tillbaka till arbete och det fort som fasen, så att skattelättnaderna kan genomföras vid årskiftet. För att linda in det hela lite, så passar det förträffligt bra att säga att man månar om de sjuka och därför tar fram riktlinjer för hur länge en person får vara sjuk. Hade de på allvar månat om oss som varit sjuka, så hade de börjat i andra änden genom att införa nationella riktlinjer, så att alla sjuka får rätt till samma bedömning, vård och rehabilitering först.

Jag har svårt att se hur åtstramningen av antalet dagar med sjukpenning ska hjälpa en person som har drabbats av utmattningssyndrom eller en utmattningsdepression, innan det finns tillsräckligt med rehabiliteringsställen som kan ta emot dessa. KBT-terapi, är effektivt men hur många terapueter finns det? Ja, inte så att de räcker på långa vägar. Visst riktlinjer behövs, för idag är det rena lotteriet, och många passerar i åratal systemet som mr eller mrs “nobody”. Många har oturen att hamna hos läkare som inte bryr sig, får en handläggare på Försäkringskassan där de inte får något gehör om rehabiliteringsinsatser och/eller har en arbetsgivare som inte bryr sig heller. De får vandra i detta ingemansland i åratal, utan några som helst möjligheter till rehabilitering när inte en käft frågar efter dem och gör uppföljningar på hur de mår. Många saknar en rehabiliteringsplan och i de fall de kanske har en, så har den inte följts upp på länge.

Jag kan hålla med om att det inte är bra att lämnas åt sitt öde utan behandling år efter år, med en läkare som slentrianmässigt bara förlänger sjukperioden. Det mår ingen bra av och där behövs det en ändring. Men det finns ytterligare ett område som borde ses över och det är slentrianmässig utskrivning av antidepressiv medicin, utan att följa upp den behandlingen ordentligt om den verkligen hjälper och behövs och om man mår bra av den. Jag vet nu i efterhand att det är fler än jag fick ett nytt liv, den dagen medicinen sattes ut.

Kanske är det dags för Cristina Husmark Pehrsson att skjuta till lite mer pengar till forskningen för att få fram effektiva behandlingsmetoder. Det behövs forskning på om personer med utmattningssyndrom och utmattningsdepression ska äta antidepressiv medicin i åratal eller inte. Här finns med all säkerhet både pengar att spara för ej utnyttjade sjukdagar åt staten och för den enskilde mindre personligt lidande om mer fakta kommer fram, istället för att vi nu är försökskaniner.

Hur de nu föreslagna riktlinjerna ska fungera i praktiken redan i höst, utan att det försvårar för de som är drabbade av de diagnoser som riktlinjerna avser, har jag svårt att se. När väntetiderna är olika beroende på var i landet du bor. Bor du i fel landsting, så kan det ta mera än 13 veckor att tex. få komma till en allmänspsykiatrisk öppenvårdsmottagning. Kommer primärvården att till hösten få mer resurser till att snabbanställa fler läkare, sjuksköterskor, psykologer och psykoterapeuter för att klara av alla personer som lider av någon av de diagnoser där sjukdagarna ska förkortas? Kommer handläggarnas situation på Försäkringskassan att förbättras, så att de snabbt ska kunna följa upp sina klienter utan att själva få arbeta ihjäl sig? Eller är det meningen att vi ska bli skrivbordsprodukter, där handläggaren inte längre får träffa den som hon/han ska utreda?

Några andra frågor som dyker upp i mitt huvud är; Hur ställer sig arbetsgivarna till dessa riktlinjer? Är de beredda att betala full lön till en person som inte kan utföra sitt arbete fullt ut? Som ena dagen presterar noll och andra dagar 10%, 5%, 35%, 0% osv. Hur kommer skolbarnen att tillgodogöra sig lektionerna för en utbränd lärare, som inte kan föra ett normalt samtal utan tappar tråden stup i ett eller pratar som han/hon lider av afasi. Vem vill tex. åka buss, taxi, flyga eller behandlas av sjukvårdspersonal, som inte sover om nätterna och som lider av kognitiva problem?

Reinfeldt och c/o och deras fanklubb, kanske. Men inte jag!

Uppdaterad: 2007-08-12 19:28

Andra bloggar om: utbrändhet, utmattningssyndrom, utmattningsdepression, sjukskrivningar, medmänsklighet, mänsklighet, socialstyrelsen, försäkringskassan, socialförsäkringssystemet