Annelies Blogg

Med tanke på dem i dagarna publicerade artiklar i Expressen, Aftonbladet, DN och SvD

och debatterna på deras forum så kommer här en liten bekännelse från en av Sveriges s.k. parasiter. Ja, jag tar inte åt mig och blir ledsen över att bli kallad parasit. Jag tycker det säger mer om dem som benämner en medmänniska parasit än mig själv. Men för att lugna dessa personer lite i oron över att jag lever på deras skattepengar, så kommer här en liten redogörelse om den framtida planeringen.

Jag vill först tillägga då det gäller mig själv så har jag förmodligen bidragit mer till samhället då jag vågat ta risker och startat ett par företag, förmodligen betalat mer i skatt, och förmodligen också skapat fler arbetstillfällen än vad dessa människor har gjort i sina liv eller kommer att göra i framtiden. Jag förstår att varje skattekrona som kan hjälpa en medmänniska och även er själva då ni blir sjuka svider ordentligt. Men lugn, det går att komma över, ett sätt som kanske kan hjälpa är att läsa någon av Dalai Lamas böcker. De borde kunna strö ett frö av medmänsklighet och solidaritet.

Jag själv, kommer med största sannolikhet att kosta socialförsäkringssystemet några x tuentals kronor till eftersom jag själv desperat bett om hjälp för att få igång en arbetsträning och testa mina förmågor. Tack vare det så bestämde Försäkringskassan i våras att ALR skulle kopplas in. De ville inte skicka ut mig på en arbetsträning utan att utreda om det fanns möjlighet att klara av 25 %. Under tiden 16/4 till 8 juni skulle jag komma upp i att klara av 10 timmar i veckan. Tyvärr gjorde jag inte det, men samma envishet som ledde mig in i väggen finns fortfarande kvar och jag ville fortsätta. Tack vare ALR:s och Försäkringskassans hjälp så förlängde de tiden för mig och gav mig chansen att i lugn och ro få utöka mina timmar. Nu är jag sedan en tid uppe i 10 timmar och väntar nu på att kopplas in på FAROS och få börja arbetsträna. FAROS är ett samarbetsprojekt som Försäkringskassan bedriver ihop med Arbetsförmedlingen. Att jag blev aktuell för FAROS beror på att jag 2005 pga. av min sjukdom tvingades göra mig av med mitt företag och således också blev arbetslös, f-n då måste jag ju vara en dubbelparasit . När jag som företagare blev sjuk, så upphörde inte de fasta kostnader automatiskt i företaget då intäkterna gjorde det. Och på en sjukpenning/sjukbidrag blir det ohållbart att stoppa in privata medel i ett företag, så till sist fanns det bara en utväg när expertisen insåg att det skulle ta tid att få mig tillbaka på banan igen. Sälja!

Nu känner jag att trots min utbrändhet och en kronisk mag- och tarmsjukdom, så är jag sakta på väg tillbaka till arbetslivet. Jag är glad att jag idag lyckats komma upp i en kapacitet på 25 % och ska få arbetsträna. Men den kapaciteten är beroende av att jag inte kan göra som andra, springa på stan, umgås med vänner, utföra fritidsaktiviteter, städa, tvätta etc. efter mina arbetspass. Jag har fördelat mina timmar så att jag gör 3,5 timme två dagar i veckan och 3 en dag och efter mina timmar så är det direkt hem, äta lite och sedan är det sängen som gäller på eftermiddagen. De övriga två dagarna går åt till att hämta nya krafter och ha så lite som möjligt inbokat. Dessa dagar försöker jag att fylla på reserverna ordentligt, vila och promenera i naturen.

För mig är återhämtningen A och O, fuskar jag med den så straffar kroppen mig med en gång. I vilket skick jag är när jag åker från jobbet, beror på hur timmarna varit där. Har jag kunnat sitta och jobba i lugn takt med begränsade uppgifter så känns det bättre. Men alla dagar är inte lugna, och blir det för mycket folk som sliter i mig, för många uppgifter som ska utföras, dvs. minsta lilla stresspåslag, så går hjärnan och kroppen upp på högvarv. Jag får svårt med talet, tappar ord och har svårt att få fram orden, svårt med koncentrationen och i kroppen rusar en motor. Efter en sådan dag, så kommer värken som ett brev på posten. Men, men jag kan ta det men det kräver att jag får vilan efter.

Jag är och har ända sedan den dagen jag sjukskrevs varit fast besluten att komma tillbaka till arbetslivet. Allt annat är otänkbart för mig, då jag är en person som hela mitt liv varit högpresterande och stått på mina egna ben. Jag har tvingats acceptera att jag kommer tillbaka som en ny individ, och den dagen jag kan prestera 50 % så kommer jag att vara överlycklig. Den kapaciteten jag hade innan till att arbeta 16-18 timmar om dygnet, vardag som helg är ett minne blott. Jag kan inte göra allt jag kunde innan, utan jag måste hela tiden planera in aktiviteter med vila. Men jag har mitt liv, jag lever.

Det är jag nöjd med och jag har under dessa snart fem år med hjälp av underbara terapueter lärt mig otroligt mycket om mig själv och hur jag fungerar och behöver för att må så bra som möjligt. Jag lärt mig att uppskatta det lilla livet, naturen och mina nära och kära, de som fick stå bi när jag rusade runt som X2000. Många saker har jag blivit tvungen att omvärdera. Visserligen kostade min framfart mig mycket, både min hälsa och även rent ekonomiskt. Jag har förutom en förlorad arbetsinkomst under dessa år även kastat omkring 300 000 tusen kronor i sjön, då jag gjorde mig av med företaget. Förhoppningsvis så behöver människor i allmänhet inte så högt IQ för att begripa att det är ingen som frivilligt slänger både ett företag och pengar i sjön för att få vara lat och ligga på soffan. Men jag tycker varken synd om mig själv eller är bitter, jag har gjort mina val själv i livet efter de förutsättningar jag haft just då. Jag vill inte heller att någon annan ska tycka synd om mig, för detta är livet och det tar sina oanade svängningar med oss ibland. “Man ska inte gråta över spilld mjölk” för den får man inte tillbaka, sa alltid min mormor. Utan man får blicka framåt mot nästa milstolpe och det gör jag.

Nu ser jag fram emot arbetsträningen och att därefter att hitta en arbetsgivare är villig att satsa på mig, en snart 48 årig kvinna med en bred arbetslivserfarenhet från tex. både vård, handel och ekonomisvängen. Jag besitter också en mångårig erfarenhet av utbrändhet och IBD, vilket borde vara en fördel då jag dels kan användas som avskräckande exempel på att flerårigt övertidsarbete är skadligt och att de kan sätta spår för livet och jag kan också arbeta förebyggande genom att hålla koll på om övriga personalen befinner sig i riskzonen för att drabbas av utbrändhet. Tilläggas kan att jag nu också är en fena på avslappningsteknik. Dels så borde jag också kunna komma väl till pass i ett planeringsarbete vid uppförandet av kontorsbyggnader. Jag kan testa om toaletterna ligger tillräckligt nära arbetsrummen så att anställda med maginfluensa, mag- och tarmsjuka hinner dit i tid utan att olyckor sker. Eftersom jag i perioder befinner mig mer på toan än utanför, så kan jag hålla koll på vem som springer och sliter i toaletthandtaget stup i kvarten och om behovet finns av flera toaletter i lokalerna. Förutom ovanstående talanger, så är jag mycket läraktig och har en stor portion av sjuk humor, de dagar det inte är strömavbrott på hjärnkontoret eller att hissen till minnesarkivet är avstängt avstängd .