16 Aug 2007
Det gläder mig oerhört att läsa Jörgen Norberg Till skillnad mot regeringen som kör sin omvända Robin Hood-politik, så har han samma verklighetsuppfattning som jag och min man. Jag hoppas att fler på högersidan följer i hans fotspår.
För jag vill inte tro att alla väljare på högersidan uppskattar den cyniska politik som nu förs. Jag som är sjuk blir inte frisk fortare för att de försämrar sjukförsäk-
ringen och höjt min avgift till arbetslös-
hetskassan. Utan snarare så utsätts jag för ännu mera yttre stress som jag inte kan påverka och detta kan också leda till att min sjukfrånvaro i värsta fall blir längre. Jag blir också mer och mer oattraktiv för arbetsgivarna när det skärs ner i budgeten gällande arbetsmarknadsåtgärder etc. För ni tror väl inte på fullaste allvar att en arbetsgivare törs satsa på mig, utan att få stödåtgärder?
Min man vet hur det är att vara 55+ och efter 35 års troget arbete tvingas bli arbetssökande, när företaget han jobbade på flyttade utomlands. De svar han får på jobben han söker blir alltid samma. “Vi tackar för visat intresse, tyvärr har tjänsten blivit tillsatt av annan sökande…..” Tre gånger har han på 2,5 år, blivit kallad på intervju. Men när han sedan på arbetsgivarens frågor om hälsan upplyser om att han är diabetiker, så märker han att de börja skruva på sig. Trots att han talar om att han har full koll på den att han aldrig har gått ner i koma, och tränar 2-3 gånger i veckan, så blir han med en gång helt ointressant. En talade helt sonika om att han också hade åldern emot sig. Att själv skola om sig och finansiera det med studielån är han för gammal för. Att låna pengar på banken för att finansiera en utbildning, går inte för han är arbetssökande. Inte ens ett nystartsjobb har han kunnat uppbringa fast han har försökt.
Däremot så tackar han sin lyckliga stjärna för att en bekant förbarmade sig över honom och tipsade om ett fyra veckors arbete som semestervikarie på företaget där han jobbade. Vår bekant ursäktade sig med att lönen inte var så bra, men ville maken ha det så fick han. Maken tackade ja, trots den usla lönen för han ville inget hellre än att jobba.
Hade maken varit den typen som inte velat ha ett jobb och så som Alliansen tror att arbetssökande är, så hade han kunnat välja sin a-kassa dvs. 9780:- netto och sedan betala in sina 200:- kronor till A-kassan, då skulle han haft 9580:- kvar. I stället tyckte maken att självkänslan och stoltheten över att få gå till ett jobb var viktigare, så han knegade dessa fyra veckor, som sträckte sig från mitten av juni till mitten av juli. Vet ni vad han tjänade? Han fick en nettolön på 10 584:- (ja ni läser rätt) av det skulle han skulle han sedan betala in 2*559:- i fackföreningsavgift, därför att vikariatet innebar att han jobbade i båda perioderna (juni och juli). Vad fick han kvar i netto? Jo, 9 466:- *, sedan försvann omkring 200:- i resekostnad. Så totalt netto blev 9266:-. Han fick betala 314:- för att få arbeta i fyra veckor och känna lite värdighet. Att vi sedan fick dra in på lite annat den månaden gör ju inget för det drabbar ju bara en fattig.
“Det ska löna sig att arbeta och att inte leva på bidrag” har vi hört och med alliansens politik, så skulle det bli verklighet. Men verkligheten blev en annan.
Ett litet tips som kan ge lite mer klirr i statskassan. Dra ner på de egna förmånerna som ni har som politiker, som sjukförsäkringar och pensionsavtal etc. “Alla ska vara med och bidra” tyckte jag att jag hörde något om i valrörelsen. Är det då inte lämpligt att ni som politiker går i spetsen som ett föredöme?
Jag skulle också väldigt gärna vilja se att du Herr Reinfeldt och alla i din regering som förespråkar denna jobbpolitik, tar ett arbete på heltid för 9266:- netto i månaden och utan era pensionsavtal förstås. Men det tvivlar jag på att jag får se, men det är i denna verklighet vi lever.
Både jag, min man och Jörgen verkar leva på samma planet. Vilken lever du Herr Reinfeldt och dina undersåtar på? Med er politik skapar ni inga förutsättningar för oss som är sjuka och arbetssökande, utan ni skickar oss bara längre och längre bort från arbetsmarknaden.
Andra bloggar om: regeringen, politik, samhälle, socialförsäkringar, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen, Reinfeldt
17 augusti 2007 kl: 11:50
Hej!
Lite mild kritik och andra åsikter än dina kommer framföras nedan!
Först, det Jörgen Norberg skriver är inte en artikel, utan en insändare. Det är skribentens egna åsikter, och ingen journalistisk underbyggd artikel. Rätt ska vara rätt!
Jag börjar sen i stycke ett för att avlägga min kritik mot dina resonemang, samt mina åsikter som krockar något med dina. Självklart blir du inte fortare frisk för att tidsperioden eller sjukförsäkringspenningen kortas ned. Jag vet inte hur länge just du har gått sjukskriven, men det verkar inte bidra till ditt tillfrisknande med längre tidsperiod heller? Kan man säga att alla sjukskrivna blir friska av längre sjukskrivning? Om du har en bra lösning, låt oss säga, 500 dagar, sen är alla friska, så tycker jag du borde gå till val på den frågan. Jag lovar skarpt att överväga att rösta på dig, om du kan klara att hålla ett löfte som det!
Stycke två anknyter i viss grad till stycke ett: Problemet med Sverige, har på senare tiden, varit att det ska behöva vara en “risk” att ansätta folk. Detta kommer ur den orimliga straffpolitik mot egenföretagare som har rått de senaste 50 åren, där iversättare ska straffas för sin drivkraft. Det har lett till att alla straffas, även arbetstagare, som inte kan få jobb om inte en arbetsgivare får stöd av staten. Jag vägrar att tro att du är så okompetent att man verkligen behöver muta en arbetsgivare för att ta del av den kompetens och kunskap du besitter inom det område du arbetade. Felet ligger återigen flera år tillbaka i tiden, i den politik som har först nästan konstant i Sverige efter kriget. Så går vi vidare till din mans företag som flyttat utomlands. Kan det ha med vinstoptimering att göra? Jag förstår inte människor som nekar andra människor att driva sin verksamhet som de vill, eller tjäna pengar på det. Om inte förut nämnda politik förts i Sverige de senaste åren, hade företaget kanske kunnat tjäna lika många pengar i Sverige, och din man fortfarande haft sitt tidigare arbete kvar? Igen anser jag att skulden ligger hos tidigare politiker och inte enskilda företagsledare. Jag vill inte verka nedlåtande på något sätt, när jag talar om din man, men han kan prova att inte upplysa sin nästa intervjuledare om sin diabetes. Eftersom han kan träna 2-3 ggr per vecka, och i övrigt leva ett aktivt liv, tror jag inte det blir ett problem. Dessutom kan inte hans arbetsgivare sparka honom efter en anställning för att han får veta att din man lider av diabetes. Man får inte vara dummare än att vända saker till sin fördel!
Jag tycker det är ENORMT beundransvärt att din man tog det jobb du berättar om. Han visar stor karaktär, och hade jag kunnat anställa honom inom hans bransch i Sverige, skulle han gärna fått chansen, diabetes eller ej! Jag är däremot rörande oenig om ditt krav på minskade politikerlöner/förmåner. En person som leder landet ska tjäna bra. Riktigt bra till och med. Det jag kan angripa är deras avtal efter avslutat arbete, samt de politiker som inte lever som de lär (läs vänsterpolitiker med topplöner och som mist kontakt till sina väljare).
Hoppas jag vidgar dina vyer, eller att dina kommetarer på mitt inlägg vidgar mina!
17 augusti 2007 kl: 16:30
Jag beundrar din man för att han jobbade i stället för att ta bidrag. Saluterar honom rent av. Tänk om alla gjorde så och tänkte som han gjorde?
Om din man drog in runt 10.500 i nettolön så betalade hans arbetsgivare troligen in runt 7000 kronor i arbetsgivaravgifter, sociala avgifter och skatt. I stället för att tära nästan 10000 på statens finanser, bidrog han alltså med drygt 7000.
Det betyder att jag inte behövde finansiera honom via min skattesedel. Jag vill tacka honom och alla andra som resonerar som han av hela mitt hjärta.
Det pratas om att vi måste vara solidariska mot de utsatta i samhället. Visst måste vi det. Men så fort krav börjar ställas så blir det ett herrans liv från vänster. Varför det? Jag tror att en förödande majoritet av de utsatta faktisk inget heller vill än att få chansen att, likt din man, bidra i stället för att gå på bidrag.
Att inte ställa krav är kränkande!
Att din man kunde ha fått ännu mer om han gick på bidrag är ett systemfel som alliansen vill göra allt för att bli av med.
Dina åsikter verkar i det här fallet vara helt i linje med alliansens (och mina). Man ska ha mer i plånboken om man väljer arbete i stället för bidrag.
Jag anser att en stor del av felet är moraliskt betingat. Människor tänker inte längre på var pengarna kommer ifrån. De tänker inte på att de är osolidariska mot alla (framför allt de birdragstagare som verkligen har ett behov) när de väljer bidrag i stället för arbete.
Moralen har succesivt införts av den förra regeringen som valde att kravlöst “tycka synd” om människor och skälla ut alla som förordade högre ställda krav. Självklart ska samhället ha ett skyddsnät, men det måste finnas gränser.
Som slutkommentar vill jag säga att jag tycker att fackföreningsavgifterna din man tvingades betala är absurda och att din mans möjligheter att få arbete knappast gynnas av de lagar kring anställning som finns idag.
18 augusti 2007 kl: 10:58
Hej Johan!
Jag upptäckte i torsdags kväll att jag hade skrivit artikel istället för insändare. Men eftersom minnet numera är kort men intensivt
, så jag glömde bort att ändra det. Tack för att du påminde mig med din lilla kritik! 
Nu är det fixat, för rätt ska vara rätt.
Först till dina frågor:
“Jag vet inte hur länge just du har gått sjukskriven, men det verkar inte bidra till ditt tillfrisknande med längre tidsperiod heller?”
Med två sjukdomar, så tar det ibland lite tid. Äter man dessutom en medicin som kroppen inte längre behöver och som gör en sjukare, utan att man vet om det. Då förlänger det också tidsperioden, blev min erfarenhet. Men, men, det är en annan historia. För mig vände allt efter årsskiftet i år, när medicinen sattes ut och det är jag innerligt tacksam för. Nu har jag i alla fall kommit så långt att jag arbetsprövar.
“Kan man säga att alla sjukskrivna blir friska av längre sjukskrivning?”
Nej, det kan man absolut inte! Oavsett om man säger att med denna diagnos ska du vara hemma i 10 dagar eller 500 dagar så är du frisk, så är det lika fel. Det går inte att placera in människor i fack efter diagnoser. Vi människor är faktiskt mer komplicerade än så. “Våra kroppar är en organisk mekanism”, för att citera en läkare jag träffade. En del av oss som drabbas av sjukdomar, har inte bara en diagnos, utan flera.
För att återgå till sjukförsäkringen, så är det inte bara detta med att de nu lägger upp riktlinjer för olika diagnoser. Riktlinjer är jag i sig inte emot, men jag vänder mig emot att varje diagnos ska förses med antalet sjukskrivningsdagar, dels pga. av det jag skrev ovan och dels att jag anser att de börjar i helt fel ände om de ska börja piska folk tillbaka snabbt. I mina öron låter det cyniskt att på fredagen gå ut med ”Riktlinjer för olika diagnoser” och under lördagens tal presentera skattesänkningar. Hur regeringens skattesänkningar ska finansieras går att läsa mer om härEn effektivare sjukförsäkring
Låt mig återgå till mitt fall och låt säga att jag kommit så långt att jag haft turen och hittat en arbetsgivare. Jag lever med en kronisk sjukdom som jag aldrig blir frisk ifrån och den går i skov. Hur mycket av sviterna efter min arbetsnarkomani jag får leva med vet jag i dagsläget inte. Så tänk dig att riksdagen har röstat igenom nästa steg för att få en effektivare sjukförsäkring. Sjukpenningsnivån ska beräknas på tidigare inkomst och inte på den faktiska som jag redan har nu på mitt nya arbete. Ja, jag skulle bli överlycklig om de räknade på den inkomsten jag hade när jag blev sjuk. Den var drygt dubbelt så mycket på årsbasis som nu. Men det tror jag knappast att de gör, utan, det blir 80 % av den inkomst/sjukbidrag som jag har nu (om de inte hinner sänka den procentsatsen med). Detta istället för att jag faktiskt får en sjuklön som grundas på den lön jag får på jobbet som jag kommer till när mina skov blommar upp. Jag kommer dels att stressas av antalet sjukdagar som tilldelats diagnosen och jag kommer att straffas ekonomiskt för jag tillhör en av dem som haft oturen att bli sjuk (något som jag inte valt själv) och varit sjuk länge. Detta leder till stress, stress påverkar min sjukdom om jag ska fortsätta att använda mig själv och det gör mig absolut inte friskare, snarare tvärtom. Bättre hade varit att de istället ser till att alla som drabbas av sjukdom får rätt till samma vård och rehabilitering först, och genom att se till att skapa förutsättningar för det. Det ska inte behöva vara så att det ska skilja sig på var du bor i landet. Kan du inte betala själv för privat vård, jag då får du vänta. Att börja i den änden först skulle vara mycket humanare för den som drabbats av sjukdom och det skulle bidra till att flera kom tillbaka snabbare än nu. Om de bara har en sjukdom. Sedan skulle de också kunna bidra med lite mer pengar till forskningen för att ta fram effektivare rehabiliteringsformer.
För att knyta an till ditt stycke om Problemet med Sverige…
Eftersom jag själv både varit egenföretagare och arbetsgivare, så vet jag också hur det varit på detta område med stödpolitik o.d. för att anställa arbetskraft. Det som förundrat mig, det är att många på den blå sidan som annars verkar vara så emot bidragspengar (ja, i synnerhet om de ska gå till någon på vänsterkanten), gärna vill ha dessa stödpengar. Tyvärr så har vi också i samband med makens arbetslöshet och efter valet upptäckt att dessa ”blåingar” fortfarande existerar, fast en del vägrar att se det. Det finns företagare, som snabbt förhandlar med Arbetsförmedlingen om bidrag för att nyanställa arbetskraft i sina företag och anställer inte om de inte får dem. Detta tycker jag är sorgligt.
Okompetent, kan jag lova dig att jag inte är, och jag önskar verkligen att jag har fel i mina föraningar om framtiden, men jag tror inte det. Det förslag som nu läggs med antalet sjukdagar, ställer också mer krav på arbetsgivarna. Vilken arbetsgivare vill då ta in en person som varit långtidssjukskriven utan stöd, där det med största sannolikhet kan bli många sjukperioder per år p.g.a. en kronisk sjukdom? Vilken arbetsgivare, ställer då upp utan stödinsatser om inte personen kan prestera när man är på arbetsplatsen? Arbetsplatserna var inte välgörenhetsinrättningar innan jag blev sjuk, och jag tror inte att de har blivit det under tiden jag var borta heller.
Jag har inget emot att företagsledare tjänar pengar. Däremot så tycker jag att det på vissa ställen roffas åt sig lite väl mycket i toppen, genom att använda detta kortsiktstänkande som nu görs i alltför många bolag. Tror säkerligen att Wennergren m.fl. vänder sig i sina gravar i mellan varven. Jag skulle hellre vilja se en liten ”Kamprad” på fler företag. Att säga att företagen helt flyttar pga. av förra regeringens politik, är att hitta på en enkel sanning. Om det bara berodde på det. Hur kommer det sig då att en del företag upptäckte att det inte var så bra att lägga produktionen utomlands, att de istället vände tillbaka redan under vänsterns tid?
Sedan detta med hur maken ska göra vid en anställningsintervju. Det finns ingen svensk lag som säger att man är skyldig att upplysa om en kronisk sjukdom, vad jag vet. Men i den information jag fick i samband med min egen sjukdom så lyder rådet, att det kan vara en rimlig princip att tillämpa det som gäller i Danmark. ”Har sjukdomen en avsevärd betydelse för arbetskapaciteten, så är man skyldig att upplysa om den”. Också maken har fått rådet att han ska upplysa om den på arbetsplatser. Anledningen till det är att det kan vara direkt livsfarligt för honom om han skulle få insulinkänningar och inte själv kunna få i sig druvsocker i tid, om han tigit om den. Hur tror du arbetsgivaren skulle reagera om vi säger att maken ramlar ihop medvetslös i en av företagets bilar och krockar? Eller att han ramlar så han förstör ett specialverktyg som kostar väldigt mycket att investera, om arbetsgivaren i efterhand får vetskap om att han har en sprutbehandlad diabetes? Jag tror inte att han skulle bli så populär då! Här kan jag ju också knyta an till mitt eget CV, ska jag förklara varför jag har ett glapp på flera år i mitt CV med att jag varit på upptäcktsfärd i Azorerna för att vända det till min fördel?
Jag tog maken som exempel, och han är beundransvärd i många avseenden, ska jag lova.
Men han är trots allt inte ensam om att vara 55+ och arbetssökande. Det finns rätt många till som är i hans situation. Felet är att högersidan verkar leva helt i det blå i när det gäller hur verkligheten ser ut för dem som är arbetssökande. Det är inte bara så enkelt som att söka så får du ett jobb och inte för 55+:are i synnerhet. Vart finns alla jobben som är vakanta? Ca 33 000 var det idag som var lediga på AF. Om det då stämmer att AF bara får 30 % av alla lediga jobb, så finns det totalt ca 110 000 lediga jobb i Sverige som ska räcka till 407 600 (juli) som är arbetssökande enligt AMS statistik. Här behöver man inte vara vare sig ekonom eller Einstein för att inse att denna ekvation inte går ihop, utan det fixar t.o.m. skolbarnen på mellanstadiet. Ska vi sedan lägga till alla vi som är sjuka och till på råge också blivit arbetssökande under tiden. Det är väl dryga miljonen totalt (inklusive de 407 600 som är anmälda på AF) som Alliansen brukar prata om, som står utanför arbetsmarknaden. Då begriper jag det ännu mindre, om inte Herr Reinfeldt har blivit Gud Fader själv och kan få mirakel att ske. För mig så vore det mer logiskt att man satsat mer på resurser på näringslivet, och framförallt på småföretagen. De ca 10 650 nystartsjobb som kommit till sedan nyår, är inte mycket att komma med som stöd för att få fart på jobbtillväxten.
Men min, makens och många andras verklighet är att är du bör vara högskoleutbildad och helst under fyrtio, så kan det vara lite enklare. Då kan du ha lite tur och få ett jobb, men långt ifrån alla får något inom den gruppen heller. Men för dem som inte har en högskoleutbildning, och som har varit 35 år på samma arbetsplats är det inte så enkelt för, som att bara skaffa sig ett jobb och sluta att leva på bidrag när arbetsmarknaden ser ut som den gör. Då är du inte lika attraktiv på arbetsmarknaden. Jämfört med den som har skaffat sig erfarenheter från olika företag och helst också från olika branscher och till på köpet också har en högskoleutbildning. Så är den bistra sanningen.
Vad tror du händer med självförtroendet och självkänslan, när du gör allt du kan för att försöka få ett jobb. Skickar CV: s hit och dit, åker runt och presenterar sig på olika företag om och om igen? Ja, inte stiger det, med alla Nej-svaren. När det då också sparkas ovanifrån med uttalanden om att ”man ska inte gå hemma och leva på bidrag” osv., så sågar man alla dessa arbetssökande personer som är uppfostrade och alltid levt med mottot att man ska ”arbeta och göra rätt för sig” efter fotknölarna. Sedan försämras flera arbetsmarknadsåtgärder som hade kunna ge dessa en chans, så att det inte kan få en praktikplats inom en annan bransch för att visa att de faktiskt, trots sin ålder är läraktiga och kan bli en bra medarbetare. Utbildning är redan kört, som jag berättade i mitt första inlägg.
Dessa personer har under sin långa yrkesverksamma tid bidragit med en hel del till stadskassan genom sin skattsedel och de gör de fortfarande. De har också under alla år betalat in pengar för att vara försäkrade om den dagen skulle komma, att de hade oturen att bli av med jobbet. Något som de flesta inte trodde att de skulle bli. Det var de som var industrin trogna, och gjorde det möjligt för bl.a. Electrolux men också flera andra industriföretag att utvecklas till det företag de är idag. För sin trogenhet så piskas de nu genom att snaran nu har dragits åt både med att arbetslöshetsersättningen och att antalet ersättningsdagar sjunker, men vad hjälper det? Inte får de lättare ett jobb! Att det då läggs på deras axlar att de tär på statskassan också, kommer med största sannolikhet att synas i självmordstatistiken framöver.
Avslutningsvis, tar vi detta med politiker, så är jag inte emot deras månadslöner. Men jag tycker att både deras sjuk- och pensionsavtal är alltför gynnsamma, oavsett om de tillhör vänstern eller högern. Som jag skrev sist “Alla ska vara med och bidra”. Varför inte föregå med gått exempel, skär vi i era sjukförmåner, så skär vi också i våra!
I vissa frågor delar jag som sagt ”lite” av dina åsikter, men inte allt. Jag hoppas att jag med detta långa inlägg även vidgar dina vyer lite grann.
”Myntet har två sidor, hur det ser ut beror på vilken sida man ser det ifrån”.
18 augusti 2007 kl: 22:26
Hej Thomas!
”Tänk om alla gjorde så och tänkte som han gjorde?”
Det är många som redan gör/gjort det, bara de får chansen att uppbringa ett jobb någonstans. Läs mitt inlägg till Johan ovan, så borde du inse att med dem siffrorna, så är det inte så enkelt ”att skaffa ett jobb och sluta leva på bidrag” eller som du utrycker det. ”jobbade i stället för att ta bidrag.”
Men först så måste jag säga att det förvånar mig att det har gått så många personer på högersidans näsa förbi, att även vi som är sjuka och arbetssökande betalar skatt på den ersättning som utfaller vi sjukdom eller arbetslöshet till de statliga finanserna.
Men för att återgår till maken, som klev in på arbetsmarknaden redan i början av sjuttiotalet. Så har det medfört att hans f.d. arbetsgivare under åren som gått sedan dess, har betalat in en rätt så ansenlig summa socialförsäkringsavgifter åt honom som är grundade på min makes lön för 35 års anställning. I de avgifterna ingår en arbetsmarknadsavgift som finansierar bl.a. Arbetslöshetsersättningen. Dessutom har maken och alla vi andra som är anslutna till A-kassan själva betalat in egenavgifter till A-kassan varje månad för att vara försäkrade om den dagen skulle komma att man blir av med jobbet. Den egenfinansierade avgiften till A-kassan betalar han fortfarande fast han är arbetssökande.
Eftersom du verkar ha fått det hela om bakfoten att arbetslöshetsersättningen är ett bidrag, måste jag rätta dig lite där för det är en försäkring. Vill du förkovra dig lite http://lagen.nu/1997:238” rel="nofollow"> Klicka här Den finansieras som jag beskrivit ovan.
”Det betyder att jag inte behövde finansiera honom via min skattesedel”.
Med vad jag skrivit ovan så förstår du kanske att jag inte håller med dig i ditt påstående. A-kasseersättningen finansieras till 90 % från arbetsmarknadsavgiften som ingår i arbetsgivareavgifterna och 10 % av de egenavgifter som medlemmar i A-kassan själva betalar in. Så du behöver inte oroa dig för att du göder en arbetssökande via din skattsedel förrän den dagen han/hon är utförsäkrad och får gå över på socialbidrag om oturen är framme att han/hon inte får något jobb. Vilket nu Alliansen såg till att det kommer att ske snabbare än tidigare.
”Dina åsikter verkar i det här fallet vara helt i linje med alliansens (och mina). Man ska ha mer i plånboken om man väljer arbete i stället för bidrag.”
Ja, det gör jag om du formulerar om din mening till att ”Man ska ha mer i plånboken när man arbetar”! Vi väljer inte själva att drabbas av sjukdom eller bli uppsagd från arbetet för att hellre leva på sjukpenning/sjukbidrag/arbetslöshetsersättningar.
” Jag anser att en stor del av felet är moraliskt betingat. Människor tänker inte längre på var pengarna kommer ifrån”
I alla system så finns det dem som vill åka på en räkmacka och mjölka ut det de kan. Men detta har inget med att göra om man tillhör höger eller vänstersidan. Dålig moral finns i båda läger, men oavsett sida så tillhör de minoriteten. Men jag vänder mig emot den attityd som nu råder som går ut på att alla arbetslösa/sjuka hellre struntar i att jobba för att leva på bidrag och tär på stadsfinanserna, för jag kan inte annat tycka att det en cynisk inställning.
”Att inte ställa krav är kränkande!”
Lika kränkande som att utmålas som parasiter som tär på statsfinanserna etc.
”Som slutkommentar vill jag säga att jag tycker att fackföreningsavgifterna din man tvingades betala är absurda”
Ja, det tycker vi med. Men att fackföreningsavgiften nu blev så hög, beror på den förhöjda finansieringsavgift borgarna införde den första januari. Hade den inte införts, så skulle han endast betala 626:-, varav 400:- till arbetslöshetskassan för två månader.