Annelies Blogg

Då jag drog upp persiennerna i morse vid halv sextiden, så regnade det. Efter lite överläggningar med mig själv så beslutade jag mig för att ta bilen istället för cykeln till jobbet. Som vanligt gick timmarna där i en hiskelig fart. Det är så när man gillar det man gör och när det finns saker som man kan utföra. När jag sedan kom hem igen efter lunchtid, så snurrade det rätt så bra i skallen och jag kände att jag hade gått lite över gränsen. Då kändes skönt att veta att jag i en och en halv dag, bara kan ta det lugnt och varva ner och återta nuet.

Det var välbehövligt att lägga omkull sig. Jag slocknade med en gång och vaknade inte förrän vid tretiden. Jag låg då kvar i sängen en bra stund och kikade ut genom fönstret. Iakttog flaggan utanför, hur den rörde sig i vinden. Gick sedan vidare till molnen. Idag var de rätt så mörka och de rörde sig hastigt fram. Det var oerhört fascinerande att betrakta molnen och att se hur himlen bröt igenom på sina ställen och se de olika tonerna och formerna på den grå färgen. Har ni tänkt på vilka konstverk de kan bilda och vad vackert det kan vara? Tankarna for sedan iväg till mig själv, och den härliga känslan över att jag idag har förmågan att bara kunna vara i nuet och studera det jag ser och upplever just i det ögonblicket. För inte så länge sedan så var jag också en utav alla dessa bråttommänniskor, som levde livet långt fram i tiden. Det gick så snabbt att jag inte ens reflekterade över det jag gjorde eller upplevde, allt passerade revy i 120 knyck. Därför kan det ibland kännas fruktansvärt pinsamt, när folk omkring mig berättar om händelser som jag överhuvud taget inte minns. De minns det som igår, men jag har inte en susning.

“Det spelar ingen roll hur långsamt du går,
så länge du inte stannar”./Konfucius

För mig har dagen sedan fortsatt i samma anda, med andra ord i ett behagligt lugn i nuet.