Har hon lagt ner skrivandet? Varför skriver hon inte? Hur mår hon? Mår hon bra? Mår hon dåligt? Det är kanske frågor som en del av er har ställt er, när ni besökt bloggen och ingenting har hänt sedan den 31 december. Men här har det varit full rulle sedan 1 januari, då jag inledde nya året med en ny kortisonkur. Min käre tarmspecialist bytte i samband med detta ut en av mina mediciner mot en annan. Och för första gången på två år blev jag helt blödningsfri under några veckor och även min ledvärk försvann för ett tag, vilket var kanonskönt.

I slutet av februari, så åkte jag själv till Göteborg för att stötta min dotter som då skulle genomgå en hjärtoperation. Operationen gick jättebra, men efter två dagar så uppstod komplikationer. Hon hade fått ett lymfläckage och blev kvar ytterligare en månad på Thoraxavdelningen på Sahlgrenska. Jag själv blev kvar två veckor i Göteborg och fick känna på storstadslivets puls och de långa avstånden dit man ska.


Denna resa var också min första resa på egen hand sedan jag sprang in i väggen 2002. För ett år sedan hade denna resa varit helt omöjlig att göra. Trots att jag nu hamnade mitt i stormen med uteblivna tåg, tågförseningar, tågbyten och dyl., så fungerade allt bra för mig. Inget större stresspåslag infann sig och inte heller någon panikattack. En euforisk känsla sköljde över mig då jag konfronterades med min nypåfunna frihet. Äntligen kändes det som jag fick lön för mödan efter allt tragglande med mig själv.

Efter detta har det blivit ytterligare några turer till Göteborg med bil, då jag också tog upp min bilkörning utanför vår stads gränser, vilken legat nere pga. av att den medicin jag åt tidigare påverkade reaktionsförmågan.

Jag arbetstränar fortfarande genom FAROS-projektet och är nu uppe i 20 timmar i veckan. Planeringen är att jag ska fortsätta med det fram till i höst, då målet är en halvtidsanställning. Eftersom jag har fått trappa upp min arbetstid i lugn och ro och även mina arbetsuppgifter och även över lång tid, så har det fungerat över förväntan. Kanske är det detta som har gjort att jag inte heller åkt på några svårare bakslag. Vissa dagar flyter allt på och andra inte. När det inte gör det, känns det som jag har huvudet placerat under armen eller fyllt av seg kola. Jag får svårt att ta in information, koncentrera mig, triggar igång, tappar orden, orken och får mer värk i leder etc. En del dagar kan det räcka med någon timmes sömn efter mitt jobbpass för att få lite ork tillbaka, andra kräver hela eftermiddagen i sängen.

Ifrån läkarhåll har jag nu fått reda på att jag aldrig kommer att bli helt återställd, så för mig har det bara funnits ett val att göra och det är att gilla läget. För det mesta fungerar det att ta vara och glädjas åt det jag kan göra och framstegen jag gör, istället för att ha fokus på det som inte fungerar för mig. Men ibland dyker fortfarande den där duktiga flickan upp på axeln (även om det blir mer och mer sällan) och gör mig påmind över hur högpresterande jag var förr, hur mycket jag orkade och det hiskeliga tempo jag kunde hålla. Det som är bra är att matchen mot henne idag går lättare och lättare, så hon åker allt snabbare ner från axeln igen.

PRIORITERA och PARERA har blivit mina ledord. Att välja vad som är värt att lägga min energi och ork på och att vila mellan varven för att orka göra det jag vill. Därför har mitt bloggande fått stått åt sidan ett tag.

Andra bloggar om: , , ,

Postat av Annelie 18:45 Kategori Dagboken , IBD , Utbrändhet