Annelies Blogg

Jag fick en liten stund över, så här är jag igen. Man brukar ju säga att inget är som väntans tider. Och jag kan inte göra annat än att hålla med. Här sitter jag och väntar på att klockan ska bli 9.50, så jag kan åka till sjukhuset. Då ska äntligen coloskopin som var inplanerad i februari bli av. Ja, bättre sent än aldrig! Magen kurrar för fullt, för jag har inte ätit någon fast föda sedan igår vid halv tolv på dagen. På fyra timmar fick jag heller inte dricka innan det var dags för den stora tarmsköljningen. Fyra liter Laxabon skulle drickas ur på fyra timmar. Jag tröstade mig med att jag behöver inte betala dyra pengar för att få en tarmsköljning, vilket många kändisar m.fl. gör. Jag fick min gratis på frikortet. Inte smakade Laxabonet gott, men det finns säkert det som är värre. Det gick bra att få ner ett glas var tionde minut, med fokus på att det var något annat i glaset. Jag gick nog några varv runt ICA:s saft- och läskhyllor, för jag drack jordgubbssaft, hallonsaft, coca cola mm. När proceduren var klar, så fick jag dricka klara drycker fram till åtta nu på morgonen. Men jag orkade inte dricka så mycket, för jag var helt slut efter allt rännande på toan, så jag stöp i säng och slocknade som en klubbad säl. Där sov jag gott till morgonkvisten.

Nu ska jag fixa till min lilla matsäck, som jag kommer att få äta innan jag lämnar sjukhuset. En macka med kalkonbröst och apelsinjuice. Oh, vad jag längtar…

Tio första
Första bästa kompis: Bettan
Första bil: Saab 99
Första kärlek: Min nalle
Första husdjur: Mitt marsvin var det första jag köpte för egna pengar, men som jag tyvärr både har glömt namnet på och fick lämna tillbaka till djuraffären pga allergi. Annars hade min familj två hundar innan. En halvtokig tax som hette Stej och världens snällaste Cocker som hette Ruffen.
Första semester: Göteborg
Första jobb: Kvarterets kiosk
Första köpta skiva: Hep Stars
Första riktiga kärlek: En liten lintott i tredje klass
Första piercing: Hål i öronen när jag var sex år.
Första konsert: Hep Stars i Västerviks Folkets park, när jag var sex-sju år.
Läs mera…

JAG ÖNSKAR ER ALLA EN RIKTIGT
GLAD och AVKOPPLANDE PÅSK!

Ja inte bara på himmelen, utan även inom mig. Humorn och skratten sprudlar. Maken fick återigen uppleva att bli lurad den första april, vilket han inte blivit på flera år, så han tog det som ett sunt friskhetstecken. Jag har ägnat mig åt saker IRL ett tag och dagarna har verkligen flugit fram.

Jag har kommit igång med min stavgång igen, som legat i träda ett tag. Likaså har min balansboll åter kommit fram ur gömmorna. Just nu känns det jättehärligt att först stava sig fram och lyssna på allt fågelkvitter som hörs, sedan plåga sig lite med övningarna med balansbollen innan det är dags för belöningen en god frukost. Igår firade jag ett år som ickerökare, ett år som gått fantastiskt fort och även mycket lättare än jag trodde, om jag bortser från UC:n. Men även den håller på att klinga av, så jag kan nog säga att jag för stunden mår oförskämt bra.

Sjukgymnasten hjälper mig att få bukt med nack/ryggvärken, terapeuten med ryggsäcken var tredje vecka och konsulten på Arbetslivsresurs ska hjälpa mig tillbaka till arbetsmarknaden. Idag fick jag klartecken från den arbetsplats där jag var anställd när jag med buller och brak slog in i väggen att jag är välkommen tillbaka och arbetspröva hos dem och det känns fantastiskt.

-Tänk sa maken när han fick höra nyheten om arbetsprövning, om du hade gjort dig av med ditt företag innan du började hos dem, då kanske läget hade varit annorlunda och menade att jag kanske sluppit väggen. Ja, spekulera kan man alltid göra, men jag tror inte det hade hjälpt för jag var inte många millimeter i från den när jag tackade ja till vikariatet. Åh, andra sidan även om utbrändheten kostat mig mycket, inte bara rent hälsomässigt utan även rent ekonomiskt. Jag förlorade mitt företag och inkomsten mer än halverades, så finns det ändå positiva saker som den fört med sig också. Vilket jag nu kan se, jag är här och nu, mycket lugnare, gladare, klokare. Jag månar om mig själv, min hälsa och mina nära och kära. Jag har öppnat alla sinnen för vad naturen har att bjuda på, jag har upptäckt min kreativa sida.

Det har varit mycket oro på vägen hit, många personer i min närhet inklusive jag själv har varit väldigt tveksamma till om jag någonsin skulle ta mig tillbaka till ekonomisvängen. Hos mig själv har många tankar löpt looping i skallen under dessa år, om jag skulle satsa på en ny bana istället eller inte. Men under hela tiden så har jag inte kunnat släppa taget om det gamla, jag måste pröva och se hur det går först. Jag tänker i samma bana som när man ramlar av en häst, då ska man upp på hästryggen igen. Bara påt igen!

Här hemma har jag nu ändrat om i köket, en ny lampa är på plats och nya färger på gardinerna. Jag har gått från en blå fas till en grön och det kanske också har med mitt mående att göra. Det känns mycket varmare och lugnare med grönt. Symaskinen åkte fram och en bonad kom till utav en bit tyg, ett par lister och ett par mässingsöglor.

Nästa projekt blir att måla hörnbordet med oljebets i ek när andan faller på, någon gång i framtiden.

Jag har haft några dagars bloggledighet och pysslat med lite annat. Bla. så har jag pysslat om maken lite, som råkat på influensan och jag har letat efter lite nytt att piffa upp köket med. Vi har så länge haft blått i köket, men nu är jag så trött på det, så det ska bli grönt istället. Efter lite letande så hittade jag på på nätet en taklampa i ek, 4 panellängder och en stor trasmatta (170×240) att ha under ekbordet för under tusingen. Så nu går jag här och väntar på att paket ska dyka upp, så jag får fixa i ordning köket till påsk. Jag får väl slänga upp ett kort här på bloggen, när jag är klar.

Idag, har jag varit på något som jag inte varit på sedan början av åttiotalet. Tupperwareparty! Jag visste inte ens om att det fortfarande existerade, förrän min svägerska bjöd mig på ett idag. Någon storkund blev jag inte idag, för det blev endast ett par frysburkar för 139 kronor för min del. Men däremot satte jag upp mig för att ha ett party hemma hos mig i maj. Jag vill hellre se om det jag ser hemma omkring mig först, än det jag har i skåpen och inte ser

Har ni tänkt på att när vi är ute och går i naturen, så hälsar vi artigt på alla som vi möter på stigarna och vägarna. Inte sällan så börjar vi att prata med varandra om det vackra vädret eller vyerna i naturen. Möter vi sedan dessa männsiskor på “stan”, så varken hälsar vi eller pratar vi. Detta fenomen sker också när vi är på sjön. Möter vi en annan båt i farleden, så hälsar vi glatt på varandra. Jag tror inte att detta är ett typiskt småstadsfenomen och det är säkerligen fler än jag som uppmärksammat det.

Vad är det som ger upphov till detta märkliga beteende? Är det den friska luften? Att vi känner trygghet av att inte vara ensam på stigen eller på sjön? Att vi känner en tillhörighet när vi upptäcker att vi har samma intresse?

Min egen teori är att det kanske är en kombination av detta ihop med att vi blir så avslappnade av att vara i naturen. Våra hjärnor hinner helt plötsligt med att registrera det som sker runt omkring oss, därför att vi inte är helt fokuserade på att nå ett mål så snabbt som möjligt. När vi går på “stan”, då är vi så upptagna med att komma så fort som möjligt fram till målet, t.ex. Åhléns. Vilket gör att våra hjärnor inte hinner med att registrera allt som sker runt omkring oss ordentligt. Vi går förbi människor utan att se dem. Är det någon som vi känner, så hör vi ofta den personen ropa något i stil med -Hallå, ser du inte blindstyre? Så är det problemet löst. Men när det är en människa som vi bara mött och hälsat på några gånger på stigen och inte känner ordentligt, så bryr vi oss helt enkelt inte om påkalla samma uppmärksamhet.

Det skulle vara mycket intressant att få höra om det är någon mer än jag som uppmärksammat detta fenomen och vad ni har för teorier.

Jag har tidigare hört olika personers berättelser över hur de blivit bemötta i vården och jag har då tänkt “Gud så hemskt”, jag kan vara glad som har en jättebra tarmspecialist på sjukhuset och min gamla husläkare som tyvärr har slutat. Som patient vill man ha en läkare som verkligen inger förtroende, är lyhörd, tar ens symtom och mående på allvar, engagerar sig genom att ställa frågor. För mig och för de flesta patienter känns det tryggt att känna att läkaren engagerar sig i ens fall t.ex. genom att följa upp medicinordinationer vid insättande/utsättande via telefon eller återbesök mm för att kolla upp hur man svarar på behandlingen.
Läs mera…