Annelies Blogg

Här fortsätter dagarna att svischa förbi i rasande fart. Så fort att jag inte hinner med vissa saker, som tex. att skriva på bloggen.

Jag har klarat av min första vecka med arbetsprövning. Inte är det många timmar nu i startskedet, två timmar på måndag respektive onsdag. Men det har varit fullt tillräckigt för mig. I onsdags så lade jag min stavgång efter arbetsträningen och det var positivt, för då kunde jag verkligen rensa skallen ordentligt efter och gå ner i varv. Så det blir till att fortsätta så.

I torsdags så var jag hos optikern och provade ut linser, för jag är så trött på dessa gamla glasögon. Det var blev lite komiskt, när jag efter dryga 10 år skulle försöka att sätta in linser i ögonen. Att sätta in en lins var inte lätt när jag knappt ser dem när jag tar av mig mina glasögon. Efter mycket tappande, med en lins som vände sig ut och in i tid och otid, så lyckades jag tillsist få in en i högerögat. Men ingen i vänster. Vi kan sluta där sa optikern för jag ser att du har gjort detta tidigare. Det är bara en träningssak, att få linsen rätt. Sedan blev det värre, när jag skulle plocka ut något jag hade i ögat som jag inte såg. Men efter mycket petande och med en optiker som guidade mig, så lyckades jag att få ut det jag inte såg. Det kommer säkert att gå bättre när jag väl får försöka hemma i lugn och ro och med linser med min egen styrka.

Fredag, lördag och söndag, har jag lagt ned lite tid och pengar på utseendet. Frissan tog ett tag med saxen och fick bort mina slitna toppar i fredags och igår så fixade jag själv till färgen med H & M:s toning. Jag blev helnöjd efter med “chocolate” i håret. Idag så har det varit självplågarens dag då de nyinköpta vaxremsorna för ansiktet åkte fram. Förmodligen är det fler än jag som upptäckt att i den här åldern så börjar det att växa ut långa hårstrån på överläppen och hakan. Inte alls snyggt att gå omkring med. Efter en del vånda framför spegeln fattade jag mod till mig och värmde upp en vaxremsa mellan händerna, satte den på hakan och drog till. Det sved till lite i skinnet, men inte alls så mycket som jag trodde det skulle göra. Så jag fortsatte raskt med resten. Hårstråna försvann! Men nu sitter jag här med ett skinn som svider och det ser ut som jag har målat en stor röd clownmun i ansiktet. Jag hoppas att lite av den färgen lägger sig till i morgonbitti då jag ska till BB. Lägga sig det ska jag göra nu, så godnatt cyperrymden!

Här har det varit full rulle sedan påsken med möten av olika slag inför min arbetsprövning. Och idag var det den första dagen på ekonomiavdelningen på min gamla arbetsplats. Det var jättekul att återse mina gamla kollegor, samtidigt som jag hade ett litet kaos inom mig när jag kom dit. Mina två timmar gick oerhört fort och det brukar tiden göra när man har kul. Glad men helt slut och med en hjärna på högvarv cyklade jag hem. Väl hemma så fick jag jag jättesvårt att varva ner och koppla av för jag var så oerhört uppspelt av att det gick så pass bra. Det kan jag ta för en dag.. Men nu ikväll känner jag att jag lär att somna ovaggad

Ja inte bara på himmelen, utan även inom mig. Humorn och skratten sprudlar. Maken fick återigen uppleva att bli lurad den första april, vilket han inte blivit på flera år, så han tog det som ett sunt friskhetstecken. Jag har ägnat mig åt saker IRL ett tag och dagarna har verkligen flugit fram.

Jag har kommit igång med min stavgång igen, som legat i träda ett tag. Likaså har min balansboll åter kommit fram ur gömmorna. Just nu känns det jättehärligt att först stava sig fram och lyssna på allt fågelkvitter som hörs, sedan plåga sig lite med övningarna med balansbollen innan det är dags för belöningen en god frukost. Igår firade jag ett år som ickerökare, ett år som gått fantastiskt fort och även mycket lättare än jag trodde, om jag bortser från UC:n. Men även den håller på att klinga av, så jag kan nog säga att jag för stunden mår oförskämt bra.

Sjukgymnasten hjälper mig att få bukt med nack/ryggvärken, terapeuten med ryggsäcken var tredje vecka och konsulten på Arbetslivsresurs ska hjälpa mig tillbaka till arbetsmarknaden. Idag fick jag klartecken från den arbetsplats där jag var anställd när jag med buller och brak slog in i väggen att jag är välkommen tillbaka och arbetspröva hos dem och det känns fantastiskt.

-Tänk sa maken när han fick höra nyheten om arbetsprövning, om du hade gjort dig av med ditt företag innan du började hos dem, då kanske läget hade varit annorlunda och menade att jag kanske sluppit väggen. Ja, spekulera kan man alltid göra, men jag tror inte det hade hjälpt för jag var inte många millimeter i från den när jag tackade ja till vikariatet. Åh, andra sidan även om utbrändheten kostat mig mycket, inte bara rent hälsomässigt utan även rent ekonomiskt. Jag förlorade mitt företag och inkomsten mer än halverades, så finns det ändå positiva saker som den fört med sig också. Vilket jag nu kan se, jag är här och nu, mycket lugnare, gladare, klokare. Jag månar om mig själv, min hälsa och mina nära och kära. Jag har öppnat alla sinnen för vad naturen har att bjuda på, jag har upptäckt min kreativa sida.

Det har varit mycket oro på vägen hit, många personer i min närhet inklusive jag själv har varit väldigt tveksamma till om jag någonsin skulle ta mig tillbaka till ekonomisvängen. Hos mig själv har många tankar löpt looping i skallen under dessa år, om jag skulle satsa på en ny bana istället eller inte. Men under hela tiden så har jag inte kunnat släppa taget om det gamla, jag måste pröva och se hur det går först. Jag tänker i samma bana som när man ramlar av en häst, då ska man upp på hästryggen igen. Bara påt igen!

Här hemma har jag nu ändrat om i köket, en ny lampa är på plats och nya färger på gardinerna. Jag har gått från en blå fas till en grön och det kanske också har med mitt mående att göra. Det känns mycket varmare och lugnare med grönt. Symaskinen åkte fram och en bonad kom till utav en bit tyg, ett par lister och ett par mässingsöglor.

Nästa projekt blir att måla hörnbordet med oljebets i ek när andan faller på, någon gång i framtiden.

Jag har haft några dagars bloggledighet och pysslat med lite annat. Bla. så har jag pysslat om maken lite, som råkat på influensan och jag har letat efter lite nytt att piffa upp köket med. Vi har så länge haft blått i köket, men nu är jag så trött på det, så det ska bli grönt istället. Efter lite letande så hittade jag på på nätet en taklampa i ek, 4 panellängder och en stor trasmatta (170×240) att ha under ekbordet för under tusingen. Så nu går jag här och väntar på att paket ska dyka upp, så jag får fixa i ordning köket till påsk. Jag får väl slänga upp ett kort här på bloggen, när jag är klar.

Idag, har jag varit på något som jag inte varit på sedan början av åttiotalet. Tupperwareparty! Jag visste inte ens om att det fortfarande existerade, förrän min svägerska bjöd mig på ett idag. Någon storkund blev jag inte idag, för det blev endast ett par frysburkar för 139 kronor för min del. Men däremot satte jag upp mig för att ha ett party hemma hos mig i maj. Jag vill hellre se om det jag ser hemma omkring mig först, än det jag har i skåpen och inte ser

Idag har jag varit hos min terapeut och fått reda ut trådarna lite varför jag mår så dåligt efter veckans läkarbesök. Egentligen ramlade poletten ner hos mig under förmiddagens gråtattack, då jag upptäckte att jag återupplever samma känsla av vanmakt som vid den kränkning jag blev utsatt för i januari 2001. Samma otäcka känsla som när rättsmaskineriet inte lyssnade på mig att jag var helt oskyldig till det de misstänkte mig för, dyker upp nu. En händelse som jag trodde jag kommit över, men tydligen inte. Eller också har den varit så bedövad av Mirtazapinen jag ätit och att det är nu, sedan jag slutat med medicinen som den kommer upp till ytan igen.

Kontentan av dagens terapi är att jag ändå får försöka att se lite positivt på kommunikationen med denna läkare. Kanske var det bra att jag hamnade på det här läkarbesöket nu och lät honom trycka på knappen.

Samtidigt dök frågan upp vad det är hos mig som får igång denna läkare på det sättet: Kommer jag med för många frågor på en gång, med andra ord är jag för vetgirig? Är det för att det är jag som föreslår en önskan om vi kan gå till botten värken en gång för alla? Eller avfärdar denne läkare alla patienter h*n möter som ställer frågor på samma sätt? Ja, inte vet jag, men jag vet att när det gäller mig själv så har jag lite att jobba med hos terapeuten och att leta reda på en ny läkare.

Mitt i allt det här, så känns det ändå skönt att veta att jag har en fallskärm som väcklar ut sig. Min familj, vänner, cypervänner, terapeut och en bra handläggare på Försäkringskassan.

Nu är jag tillbaka igen på bloggen efter två veckors data- och bloggledighet. Jag har fått något vajsing i rygg- och nacke som förutom att det värker också gör mig illamående, så därför tog jag lite ledigt från datorn för att inte belasta för mycket. Men förutom det så är det ganska bra med mig eller med andra ord jag känner mig ganska tillfreds med livet.

Magen håller sig i skinnet, så jag har gjort den sista nertrappningen på kortisonet till 2,5 mg/dag och på söndag bryter jag helt. Idag pratade jag med endoskopienheten och fick veta att troligtvis kan de inte ta emot mig från i april. Mig, gör det inget just nu för den undersökningen är inte så trevlig.

Jag har träffat min nya handläggare på FK, då jag tidigare stött på FK om att jag behöver hjälp att hitta en plats för att testa om jag klarar av en arbetsträning. Hennes förslag var att det innan arbetsträningen var bäst att göra en s.k. funktionsbedömning, så att de ser om jag kan förväntas komma upp till 25% arbetsförmåga efter en tremånadersperiod. Bara att veta att något är på gång, känns som en stor lättnad.

Andra bloggar om: dagboken, IBD, mag- och tarmsjukdomar, utbrändhet, utmattningsdepression

Jag har passerat 10 månader som icke-rökare. Jippi!

Andra bloggar om: rökfri, ickerökare

Det går lite upp och ner med bloggskrivandet på denna blogg för tillfället. Just nu beror det inte på att jag mår sämre eller så utan snarare tvärtom för här känns livet så mycket lättare.

Vad har hänt sedan sist? Jo, jag slutade helt med Mirtazapinet för två veckor sedan och det känns jättebra. Jag har till makens stora glädje (jag har märkt det själv också) hittat tillbaka till skrattet och det känns kanon. Att kunna skratta så att magen krampar. Det är inte bara skrattet som har kommit tillbaka utan även förmågan till att bli arg. Som det varit nu i flera år, så har det känts som om jag gått i en grå trumma avstängd från mina egna känslor. Frustrerad över att jag inte kände igen mig själv, saknat min drivkraft, mina känslor och rörelsefriheten etc. Jag har sista tiden fått lättare att röra mig ute, syn- och ljudintrycken har blivit lite lättare att hantera.

Även magen är bättre, blöder inte längre. Pratade med sköterskan på Medicinmottagningen om hon kunde kolla med min magdoktor om jag kan minska ner kortisonet och få nya recept. Recepten har kommit, men inget svar på hur jag ska göra med kortisonet. Men jag fick i alla fall reda på att en coloskopi är inplanerad under denna månad.

Här hemma har jag fått mera lust till att fixa i ordning. Just nu är det badrummet som håller på att piffas till. Vaktmästaren har fått bära in ett badkar till oss. Nya mattor och badlakan i vinrött och ett nytt badrumsset med glashylla, handduksstång, toarullehållare och krokar i rostfritt och även en fönsterhylla har kommit upp. Nu står ett pelarbord och ett par solskydd och väntar på att bli målade vita.

Förra lördagskvällen så var vi ett gäng på discobowling och efter bowlingen så gick vi till en kvarterskrog och åt lite och kastade pil. Det fungerade ganska bra, förutom att jag i bowlinghallen mådde riktigt illa. Det blev lite för mycket med dunkande musik och blinkade diskobelysning för min skalle.

Ett brev damp ner i veckan från min nya FK-handläggare om ett rehabmöte i mitten av månaden. Jag har inte varit på något rehabmöte sedan november 2005. Eftersom jag då hade sålt mitt företag och blivit arbetslös på kuppen, så ramlade jag mellan stolarna. FK kunde inte köpa in rehabileringstjänster till mig och jag ansågs inte vara så pass bra att det var dags för arbetslivsinriktad rehabilitering. Men nu hoppas jag att det kommer att hända något. JAG VILL, JAG VILL, JAG VILL…

Andra bloggar om: dagbok, utbrändhet, utmattningsdepression, ibd, antidepressiva

Dagarna bara försvinner. Kanske därför att jag sedan medicinminskningen blivit mer aktiv och orkar göra mera saker. Det känns som ett steg i rätt riktigt och det gör mig jätteglad.

Andra bloggar om: utbrändhet, utmattningsdepression, antidepressiva

Idag har jag varit på Rusta och shoppat på deras rea. Inte för det blev någon storhandling för min del, utan jag nöjde mig med en dörrmatta till altanen och ett sopborstset. Egentligen har jag aldrig gillat att gå på reor, jo priset gillar jag :D, men jag hatar att trängas med folk som river och sliter i varorna som det vore på liv och död. Även om det var ganska mycket med folk på Rusta idag, så var dessa mer av den sansade sorten som strosade lugnt omkring. Annat kanske det var i tisdags då rean började.

Jag kan inte låta bli att småle nu när jag tänker tillbaka på de reor jag hade i min butik. Vid första readagens slut, så såg det mer ut som en tromb gått igenom alla hyllplan. Syrran och jag svor lite för oss själva där vi stod och vek ihop, galgade tröjor, byxor, skjortor och jackor etc. och plockade bort smutsiga kläder som hade blivit nersölade eller trampade på. Ibland ställde vi oss frågan, beter de sig likadant hemma med sina egna saker.

Andra bloggar om: rea, reor, realisationer, Rusta