Annelies Blogg

Jag har nu kommit in på min fjärde vecka med halverad dos av Mirtazapin och hittills har jag bara stött på positiva effekter av nedtrappningen. Jag har inte riktigt gjort som min dr utbrändhet sa, utan jag står kvar på den halva dosen ytterligare ett tag. Det som är riktigt skönt är att jag börjar stöta på “gamla Annelie”, henne har jag inte träffat på fyra år. Humöret har infunnit sig, jag har fått nära till både ilskan och skrattet och jag har också sovit bättre sista tiden.

Det känns underbart att kliva upp först ur sängen och fixa i ordning frukost. Det är helt tyst, njuta av frukosten tillsammans med morgontidningen. Det är skönt att inte ha det konstant dåliga samvetet (även om jag blivit tillsagd att inte ha det, så har det funnits) för att jag inte har haft ork att kliva ur sängen. Sicket sällskap jag har varit när jag flera timmar efter makens uppgång, stapplat upp och sett ut som sju svåra år och ett nödår.

Jag har börjat måna mera om mitt utseende, vilket jag också ser som ett tecken på att något har hänt med mitt mående. Håret fick i veckan både en klippning och maghognyfärg. Lite foundation har hittat fram ihop med kajalen och mascaran.

Jag hoppas innerligt att det håller i sig!

Andra bloggar om: antidepressiva, läkemedel, utbrändhet

Nu har jag börjat att rocka fett med en rockring. Ja, en sådan där randig ring i glada färger som nästan alla ungar hade när vi var små. De finns fortfarande att köpa i leksaksaffärerna för omkring 50-lappen. Helt överkomligt för ett verktyg att trimma kroppen med. Inte nog med att kroppen får sig en omgång, ja inte bara midjan. Jag lova att det samtidigt blir en mycket lustfylld stund med många skratt, för det är inte lätt. Rockringen drar sig direkt ner till golvet som om den vore full av tyngder. Så jag far där upp och ner som en jojo och ser minst sagt rätt rolig ut där jag står och försöker att rulla på höfterna och STEL är bara förnamnet. Men skam den som ger sig, snart så svingar jag på höfterna som den värsta hulahulatjej Eller? Kan inte låta bli att tro annat.

För några veckor sedan hade TV 4 ett repotage om “lyckopiller” (antidepressiv medicin) och dess biverkningar. I inslaget berättade en man som var sjukskriven för utmattningsdepression om hur dåligt han mådde under det år han åt Cipramil och hur mycket bättre det blev när han slutade med medicinen. I programmet presenterades också en biverkningslista, där Cipramil låg i topp följt av Seroxat, Zoloft och Remeron.

Eftersom jag själv ätit Remeron sedan 2002 varav de två sista månaderna Mirtazapin som är ett annat namn på samma piller. Så väcktes tankarna samtidigt både hos mig och maken om medicinen kan vara en bov i dramat när det gäller mitt mående. Om det är den som gör att jag mår som jag mår och att vissa symtom inte vill ge med sig. Så i måndags besökte jag av den anledningen Dr Utbrändhet. Vi kom överens om att ända sättet för att se om medicinen ger upphov till en del av mina symtom det är att testa och se vad som händer om jag slutar att ta den. Nu ska jag äta halva dosen i en till två veckor och sedan en halv dos varannan dag sista veckan.

Idag söndag, så har jag ätit halv dos i 6 dagar och det känns jättebra. Jag har klivit ur sängen klockan 6 på morgonen och känt mig utsövd och jag har haft en så härlig känsla av att jag vill göra saker. Maken påtalade att han inte hört mig skratta så mycket som jag har gjort denna vecka och jag kan inte göra annat än att hålla med.

Livet känns helt plötsligt så mycket lättare när jag slipper känna den avtrubbade känsla jag upplevt så länge och likadant slippa vara konstant trött och energilös.

Länk till TV 4:s repotage: Lyckopiller får många att må ännu sämre

Återigen så har en massa dagar passerat sedan jag skrev här på bloggen. Det blir så när måendet går lite upp och ner. Men vad har hänt under dessa dagar? Jo, min dotter har varit hemma och hälsat på i fem dagar. Det var jättekul att ha henne hemma ett tag, vi ses ju inte varje dag då hon bor i Göteborg. Min svåger passade på att fylla 50 år i förra veckan, så i fredags var vi där på 50-årsfest. Det var jättetrevligt. Jag har också börjat att rolla på färg på våra bokhyllor, jag tar lite i taget allt efter måendet. Idag har min magdoktor åter ringt och kollat läget och redovisat proverna de tog på mig i slutet av oktober. Alla värden var bra förutom de vita blodkropparna och trombocyterna som var förhöjda. De brukar vara lite höre högre när man har en pågående inflammation. Eftersom min inflammation inte har gett med sig helt, så ska jag få göra en ny coloskopi och jag ska fortsätta med samma medicinering som jag har ett tag till.

Att jag knaprar kortison har satt sina spår trots att jag har försökt att inte stoppa i mig för mycket, så visade vågen att jag att har gjort det. Jag tyckte att jeansen blivit alltför trånga och ställde mig på vågen och den visade 62 kg. Så nu blir det till att försöka att hålla igen, samt öka på motionerandet. Mailade till min lillebror för att se om jag kan få låna hans träningscykel ett tag. Hoppas det!

2006-11-16 23:29

Här åker jag upp och ner i en bergodalbana. Ena dagen känner jag mig halvhyfsad och i nästa känns det som en ångvält har kört över mig. Lederna värker, magen är som den är, orken är i botten. Just nu vet jag inte vilket, som hör ihop med utbrändheten, tarmsjukdomen eller medicinerna och det gör mig frustrerad och nedstämd. Inte blev jag gladare av att upptäcka hur Alliansen förändringar i A-kassan kommer att påverka min egen situation, så på axlarna lades också en malande oro för både ekonomi och framtid.

När måendet går i botten så har jag svårt att ta mig utanför dörren, så under veckan har det bara blivit en cykeltur och två promenader. Min hjärna spelade spratt med mig häromkvällen under en av mina promenader. Jag har fortfarande stora problem att vistas på hårt trafikerade gator i mörkret, då alla intrycken från lamporna och motorljuden från bilarna och mopparna gör att det blir kaos i min skalle. Det virrvarr som jag upplever av alla intrycken utlöser sedan en panikattack, och det var precis vad som hände. Denna gång hade jag inte maken med mig att luta mig emot, och då blev det lite tuffare. Men efter mycket räknande och många långa djupa andetag, så kom jag tillsist innanför dörren med hjärtklappning och stresspuls. Jag var glad över att jag överlevt promenaden, och klappade jag mig själv på axeln för att jag inte följt minsta motståndets lag och lagt benen på ryggen och sprungit närmsta vägen hem, vilket jag helst hade velat göra för att slippa obehaget. Detta är också något som jag upplever som en stor frustation, då det inskränker på mitt liv.

Nu ska jag inte klaga mer, utan bege mig ut i köket och se om jag kan fixa ihop en god köttfärspaj och lite sallad till mig och “gubben”.

Ha en skön och trevlig helg alla läsare!

Idag har det varit en riktigt härlig dag, och en riktig måbra-dag.

Jag har nyfiket väntat på ett par helskodda ridbyxor som jag ropade in i helgen på Tradera, och idag dök avin upp. Jag kunde inte hejda mig, utan stack iväg med en gång och hämtade dem. Byxorna var jättefina, men tyvärr minst en storlek för små, trots att det egentligen var min storlek Men så är det när man har lagt på sig ett antal kg och fortfarande är kvar i tänket på den gamla storleken. Så nu är det bara att se om någon annan kan ha dem eller sätta ut dem på Tradera igen.

Efter lunch så åkte Lena och jag ut till stallet och där möttes vi av två gnäggande hästar när vi klev ur bilen. Efter lite rykt och sadlande så var det dags för ridning. Det var lika härligt att rida idag, som gångerna innan och jag är så glad att jag tog upp mitt gamla intresse. Ringrostigheten börjar ge med sig för varje gång jag rider, förutom på en punkt. Stelheten i kroppen när jag ska sitta upp, klart jag är inte 20 längre.

Idag hade vi kaffe med oss och när vi hade gjort i ordning hästarna och släppt ut dem i hagen igen, så gick vi ner till Hjorten och njöt av kaffe och mörk choklad och den vackra vyn. Kunde inte låta blir att knäppa ett par kort. På väg hem, så åkte vi för kolla om adressen till en ridbutik som jag hade hittat på nätet stämde och det gjorde det. Jag kom hem med ett par termoridstövlar till vintern.

Kvällen blev en riktig skönhetskväll med ansiktsmask, fotbad och en ljuvlig bodylotion, nu väntar sista kapitlen i “En brors berättelse” innan ögonlocken faller ner.

I mitt förra dagboksinlägg, skrev jag att jag skulle minska ner kortisondosen den dagen. Men det blev inte långvarigt. Förra tisdagen så fick jag ringa upp medicinmottagningen igen för att höra mig för om jag kunde ändra något i medicineringen, då tecknen på att inflammationen fortfarande är aktiv bara ökar ökade i takt med att jag minskar minskade medicindoserna. Kontentan blev att jag fick öka upp kortisonet. Lite har detta hjälpt men inte tillräckligt, men nu avvaktar jag till torsdag då min läkare ska ringa mig igen. Jag blöder fortfarande, har ont i kroppen och i lederna och brottas med tröttheten.

Detta ihop med mina utbrändhetens vardag har gjort att jag inte haft så mycket ork kvar till annat, bl. a. skriva här på bloggen. Det har blivit några promenader på Gränsö under veckan, men inte i den vanliga utsträckningen. I söndags var jag och Lena ute och red igen och det gjorde susen för själen. Idag, så har jag plockat lite här hemma, och bytt ut två persiennsnören i vardagsrummet. Nu ikväll var min ena bror med mig och hämtade två fotöljer som vi köpt. Nu ska gästrummet fixas i ordning, bokhyllan ska målas om, soffan ska få ett överdrag som matchar fotöljerna. Ja inte omedelbart bums, utan när ork och lust finns.

Så var det torsdag igen, vilket innebär att minska kortisondosen till en tablett om dagen. Under förmiddagen så var jag en sväng hos mina föräldrar. Kom hem igen vid lunchtid och fixade ihop mig en tonfisksallad. Sedan blev det en tur ut till Gränsö och även idag så var fikat med i ryggsäcken. Kameran som så gott som alltid är med, fick ligga orörd i fickan då jag inte hittade något motiv som jag ville föreviga. Maken fixade middagen när vi kom hem, raggmunk med fläsk. Funkar nu bra för magen sedan jag bytte ut mjölken mot laktosfri. Ikväll blir det att titta på Efterlyst och Insider, och sedan lite läsning. Jag har precis börjat att läsa boken En brors berättelse av Rickard Pelzer (Bror till Dave Pelzer som skrev Pojken som kallades Det mfl). Återkommer till den när jag läst den färdigt.

Idag när Lena och jag var ute och red, så hade det kunnat gå riktigt galet. Vi kom ridande på grusvägen och just när vi passerade en tomt så upptäckte Lena att det satt en karl på en stol med ett gevär i den trädgården och siktade. Jag är lite halvblind av mig, så jag såg inte skytten, men däremot upptäckte jag tavlan han siktade på. Vi var precis i linje med tavlan när det sa PANG! Hästarna hoppade högt och Lenas häst blev så rädd att hon tog ett skutt över dikeskanten och hamnade på fältet intill. Tur nog höll sig Lena kvar trots att hon i hoppet tappade stigbygeln.

Vi fortsatte vår ridtur, men vi var tvunga att rida förbi skyttens tomt igen på hemvägen, för att komma till stallet. Vi viftade med armarna och ropade åt skytten att vi ville rida förbi och vi såg också att han reste sig från stolen, så vi fortsatte att rida fram längst vägen. Båda var vi frågande över vart han tagit vägen. När vi kom närmre så upptäckte vi att han låg i gräset och siktade mot tavlan igen. Eftersom han hade hörselskydd på sig så hörde han oss inte. Turligt nog var skytten rätt gammal, så han tog lång tid på sig när han siktade, så vi hann denna gång att rida undan bakom en lada, och det dämpade smällen lite så hästarna blev inte lika rädda.

Jag som är uppväxt vid en skjutbana och själv varit skytt och själv har nära och kära som jagar har aldrig tidigare varken hört eller sett att någon skjuter in sitt jaktvapen på en tomt alldeles intill en allmän väg.

Tänk om det suttit en spik eller metallbit eller dyligt i plankan som höll tavlan, eller om skytten bommat och träffat en sten istället, om den oturen varit framme så kunde en rikoschett skadat oss eller hästarna. Vart tog kulan vägen när den gått igenom tavlan?

Förutom denna incidens så var ridturen kanonhärlig. Vi red i över en timme och det kändes när jag steg av både i baken och i benen.

Under förmiddagen idag, så tvättade och plockade vi undan våra trädgårdsmöbler, grill, urnor och blomkrukor på terassen. Sedan rev vårt partytält. Ja, partytält ja. Ett äckligt fult ett, som var randigt i vitt och grönt. Vi köpte det för en billig penning på Biltema, för att skydda möblerna tills vi får vårt permanenta tak över terassen. När vi nu får det? Vi skulle ha fått både nytt staket och tak innan semestern, men det har blivit försenat pga av byggboomen i stan. Vi får hoppas att vi får det innan nästa års semester för partytältet åkte i sopcontainen och jag tänker inte köpa ett till.

Under eftermiddagen blev det som vanligt en tur ut till Gränsö. Just nu saknar jag rådjuren när jag vandrar där ute. För det är ett tag sedan vi såg några runt leden. Jag älskar att studera dem, för de är så vackra. Ja, egentligen var det inte mycket av det vilda djurlivet alls idag. Tom fåglarna var tystare än vanligt.

Jag märkte i morse att jag trappat ner på kortisonet, för nu börjar den jobbiga tröttheten att komma tillbaka. Dessa morgnar vill jag helst av allt bara vända på mig och somna om, för det känns som om jag inte har sovit något alls under natten. Men jag har ju faktiskt sovit 8 timmar på raken och borde vara pigg.

Efter lite dusch och frukost, så satte jag mig vid datorn och letade efter ridskor av märket Mountain Horse på nätet. Jag hittade M H:s hemsida och upptäckte att Granngården i Oskarshamn säljer deras märke. För att förvissa mig om att så var fallet och att de även hade min storlek i lager, så ringde jag ner innan vi åkte de 7 milen ner till Oskarshamn. Väl där så hittade jag ett par Mountain Horse jodpurs med stålhätta för 549 kronor. Skorna var jättesköna.

I lördags kostade jag på mig en riktigt härlig slappardag, då jag i stort sett inte gjorde någonting. Jag tycker att det är så skönt att ibland bara kunna strunta i allt och BARA VARA.

Och vad gjorde jag under min baravaradag, jo jag placerade mig under filten i soffhörnet med veckans Amelia, Aftonbladet och lördagens lunta med reklam. Detta resulterade i att ögonlocken blev kanontunga efter en stunds läsning. Kom på mig själv att jag läste samma mening om och om igen när jag försökte att läsa Aftonbladet, då var det bara att lägga undan tidningen och falla ner i en härlig eftermiddagstupplur. När jag sedan vaknade så blev det hämtmat från Torino, en grekisk bondsallad med sakziki till mig och en kebabtallrik till maken. 120 kronor, kanonbilligt och jättegott! Det blev sedan lite TV-tittande under kvällen.

Idag så åkte vi ut till Gränsö efter lunchen och gick en runda runt Gränsöleden, som vanligt hade vi kaffe och dopp med oss i ryggsäcken. Det smakar alltid så gott med lite kaffe ute i det fria. Njöt av fikat och solskenet. För det var varmt! Jag gick omkring i linne, trots att det är den 1:e oktober. Denna söndag innebar också att jag uppnått ett halvår som ickerökare. Efter Gränsösvängen for vi till Janne Banan, för jag skulle titta på ridutrustning. Åkte därifrån med en ny hjälm och ett par short chaps, men jodpurs hittade jag inga i min storlek.