Annelies Blogg

Har hon lagt ner skrivandet? Varför skriver hon inte? Hur mår hon? Mår hon bra? Mår hon dåligt? Det är kanske frågor som en del av er har ställt er, när ni besökt bloggen och ingenting har hänt sedan den 31 december. Men här har det varit full rulle sedan 1 januari, då jag inledde nya året med en ny kortisonkur. Min käre tarmspecialist bytte i samband med detta ut en av mina mediciner mot en annan. Och för första gången på två år blev jag helt blödningsfri under några veckor och även min ledvärk försvann för ett tag, vilket var kanonskönt.

I slutet av februari, så åkte jag själv till Göteborg för att stötta min dotter som då skulle genomgå en hjärtoperation. Operationen gick jättebra, men efter två dagar så uppstod komplikationer. Hon hade fått ett lymfläckage och blev kvar ytterligare en månad på Thoraxavdelningen på Sahlgrenska. Jag själv blev kvar två veckor i Göteborg och fick känna på storstadslivets puls och de långa avstånden dit man ska.

Läs mera…

Idag lät jag Proviva - “Magens bästa vän” - Blåbärssoppa hamna på mitt frukostbord tillsammans med mina fullkornsmackor, gröna te, och avslutningsvis lite kaffe. Men det skulle jag inte ha gjort! Straxt efter frukosten så satte magen igång att återigen leva sitt eget liv med magknip och illamående. Just, när dessa obehag infann sig, så tänkte jag ilsket på reklamen “Magens bästa vän”. Jo, jag tackar och det föll jag för! Sedan lugnade jag ner mig lite, och erkände för mig själv att det var nog inte så lyckat att inta soppan ihop med fullkornsmackorna, för jag har ju ingen stålmage precis. Utan för min del är det nog bättre att jag testar den som ett mellanmål istället.

Läs mera…

Tiden går fort när roligt, sägs det och jag kan inte göra annat en att instämma. Vart september och oktober tog vägen vet jag inte, för de bara svischade förbi.

Bäst av allt var att i början av september fick maken en visstidsanställning på en av stadens fabriker. Han har sedan dess jobbat ständigt helgskift, men vad gör det. Ett jobb är ett jobb och det betydde framförallt mycket för maken. Han mår nu mycket bättre, vilket också avspeglar sig på hans insulinvärden. Dessa påverkas negativt av den inre stress man upplever när man inte har ett jobb att gå till. Med anledning av detta så har vi fått möblera om lite på veckodagarna hemma hos oss för att inte missa vår fredags-
middag som vi haft i tretton år. Vi kör den på tisdagkvällen istället och det funkar jättebra. Då jag lagar till något riktigt gott att äta och maken fixar hem en flaska gott vin till det. Makens helgjobb har också medfört att jag har fått mera egentid, där jag bara kan få tänka på mig själv ett tag, vilket känns skönt. Jag försöker att ta vara på tiden och njuta av den så länge den varar.

Läs mera…

Med tanke på dem i dagarna publicerade artiklar i Expressen, Aftonbladet, DN och SvD

och debatterna på deras forum så kommer här en liten bekännelse från en av Sveriges s.k. parasiter. Ja, jag tar inte åt mig och blir ledsen över att bli kallad parasit. Jag tycker det säger mer om dem som benämner en medmänniska parasit än mig själv. Men för att lugna dessa personer lite i oron över att jag lever på deras skattepengar, så kommer här en liten redogörelse om den framtida planeringen.

Jag vill först tillägga då det gäller mig själv så har jag förmodligen bidragit mer till samhället då jag vågat ta risker och startat ett par företag, förmodligen betalat mer i skatt, och förmodligen också skapat fler arbetstillfällen än vad dessa människor har gjort i sina liv eller kommer att göra i framtiden. Jag förstår att varje skattekrona som kan hjälpa en medmänniska och även er själva då ni blir sjuka svider ordentligt. Men lugn, det går att komma över, ett sätt som kanske kan hjälpa är att läsa någon av Dalai Lamas böcker. De borde kunna strö ett frö av medmänsklighet och solidaritet.
Läs mera…

Dagarna bara svischar förbi, och nu är det snart månadsskifte, igen! Kan inte fatta vart dagarna tar vägen! Sedan jag skrev sist så har jag hunnit med att fira midsommar, haft bröllopsdag och utökat tiden på arbetsprövningen.

Midsommaraftonen, den firade vi på landet. Hos min systers svärmor. Ett kanonställe att vara på när det är sommar. Tyst och fridfullt då inte många bilar som passerar förbi. Kor, hästar och grisar betar och bökar runt i hagarna runt om. Vi började med att klä midsommarstången, “grabbarna” fixade eklöv och vi “tjejer” plockade blommor till den. Jag tror faktiskt att vi fick ihop den snyggaste midsommarstång, vi någonsin haft. Men det är ju så att träning ger färdighet! När stången var klädd så bänkade vi oss i trädgården, och åt den sedvanliga midsommarmaten. Precis, som tidigare så körde vi med knytis, vilket är smidigt för den som har midsommarfesten hemma hos sig. Vi umgicks, spelade kubb, kastade pil, dansade och hade lite allsång till makens toner på gitarren. Framemot kvällen så kom regnet, men vad gjorde det. Med rätt kläder och lite fantasi, så löser man det också, så även den sedvanliga grillningen blev avklarad.
Läs mera…

Jag fick en liten stund över, så här är jag igen. Man brukar ju säga att inget är som väntans tider. Och jag kan inte göra annat än att hålla med. Här sitter jag och väntar på att klockan ska bli 9.50, så jag kan åka till sjukhuset. Då ska äntligen coloskopin som var inplanerad i februari bli av. Ja, bättre sent än aldrig! Magen kurrar för fullt, för jag har inte ätit någon fast föda sedan igår vid halv tolv på dagen. På fyra timmar fick jag heller inte dricka innan det var dags för den stora tarmsköljningen. Fyra liter Laxabon skulle drickas ur på fyra timmar. Jag tröstade mig med att jag behöver inte betala dyra pengar för att få en tarmsköljning, vilket många kändisar m.fl. gör. Jag fick min gratis på frikortet. Inte smakade Laxabonet gott, men det finns säkert det som är värre. Det gick bra att få ner ett glas var tionde minut, med fokus på att det var något annat i glaset. Jag gick nog några varv runt ICA:s saft- och läskhyllor, för jag drack jordgubbssaft, hallonsaft, coca cola mm. När proceduren var klar, så fick jag dricka klara drycker fram till åtta nu på morgonen. Men jag orkade inte dricka så mycket, för jag var helt slut efter allt rännande på toan, så jag stöp i säng och slocknade som en klubbad säl. Där sov jag gott till morgonkvisten.

Nu ska jag fixa till min lilla matsäck, som jag kommer att få äta innan jag lämnar sjukhuset. En macka med kalkonbröst och apelsinjuice. Oh, vad jag längtar…

Ja inte bara på himmelen, utan även inom mig. Humorn och skratten sprudlar. Maken fick återigen uppleva att bli lurad den första april, vilket han inte blivit på flera år, så han tog det som ett sunt friskhetstecken. Jag har ägnat mig åt saker IRL ett tag och dagarna har verkligen flugit fram.

Jag har kommit igång med min stavgång igen, som legat i träda ett tag. Likaså har min balansboll åter kommit fram ur gömmorna. Just nu känns det jättehärligt att först stava sig fram och lyssna på allt fågelkvitter som hörs, sedan plåga sig lite med övningarna med balansbollen innan det är dags för belöningen en god frukost. Igår firade jag ett år som ickerökare, ett år som gått fantastiskt fort och även mycket lättare än jag trodde, om jag bortser från UC:n. Men även den håller på att klinga av, så jag kan nog säga att jag för stunden mår oförskämt bra.

Sjukgymnasten hjälper mig att få bukt med nack/ryggvärken, terapeuten med ryggsäcken var tredje vecka och konsulten på Arbetslivsresurs ska hjälpa mig tillbaka till arbetsmarknaden. Idag fick jag klartecken från den arbetsplats där jag var anställd när jag med buller och brak slog in i väggen att jag är välkommen tillbaka och arbetspröva hos dem och det känns fantastiskt.

-Tänk sa maken när han fick höra nyheten om arbetsprövning, om du hade gjort dig av med ditt företag innan du började hos dem, då kanske läget hade varit annorlunda och menade att jag kanske sluppit väggen. Ja, spekulera kan man alltid göra, men jag tror inte det hade hjälpt för jag var inte många millimeter i från den när jag tackade ja till vikariatet. Åh, andra sidan även om utbrändheten kostat mig mycket, inte bara rent hälsomässigt utan även rent ekonomiskt. Jag förlorade mitt företag och inkomsten mer än halverades, så finns det ändå positiva saker som den fört med sig också. Vilket jag nu kan se, jag är här och nu, mycket lugnare, gladare, klokare. Jag månar om mig själv, min hälsa och mina nära och kära. Jag har öppnat alla sinnen för vad naturen har att bjuda på, jag har upptäckt min kreativa sida.

Det har varit mycket oro på vägen hit, många personer i min närhet inklusive jag själv har varit väldigt tveksamma till om jag någonsin skulle ta mig tillbaka till ekonomisvängen. Hos mig själv har många tankar löpt looping i skallen under dessa år, om jag skulle satsa på en ny bana istället eller inte. Men under hela tiden så har jag inte kunnat släppa taget om det gamla, jag måste pröva och se hur det går först. Jag tänker i samma bana som när man ramlar av en häst, då ska man upp på hästryggen igen. Bara påt igen!

Här hemma har jag nu ändrat om i köket, en ny lampa är på plats och nya färger på gardinerna. Jag har gått från en blå fas till en grön och det kanske också har med mitt mående att göra. Det känns mycket varmare och lugnare med grönt. Symaskinen åkte fram och en bonad kom till utav en bit tyg, ett par lister och ett par mässingsöglor.

Nästa projekt blir att måla hörnbordet med oljebets i ek när andan faller på, någon gång i framtiden.

Jag har tidigare hört olika personers berättelser över hur de blivit bemötta i vården och jag har då tänkt “Gud så hemskt”, jag kan vara glad som har en jättebra tarmspecialist på sjukhuset och min gamla husläkare som tyvärr har slutat. Som patient vill man ha en läkare som verkligen inger förtroende, är lyhörd, tar ens symtom och mående på allvar, engagerar sig genom att ställa frågor. För mig och för de flesta patienter känns det tryggt att känna att läkaren engagerar sig i ens fall t.ex. genom att följa upp medicinordinationer vid insättande/utsättande via telefon eller återbesök mm för att kolla upp hur man svarar på behandlingen.
Läs mera…

Nu är jag tillbaka igen på bloggen efter två veckors data- och bloggledighet. Jag har fått något vajsing i rygg- och nacke som förutom att det värker också gör mig illamående, så därför tog jag lite ledigt från datorn för att inte belasta för mycket. Men förutom det så är det ganska bra med mig eller med andra ord jag känner mig ganska tillfreds med livet.

Magen håller sig i skinnet, så jag har gjort den sista nertrappningen på kortisonet till 2,5 mg/dag och på söndag bryter jag helt. Idag pratade jag med endoskopienheten och fick veta att troligtvis kan de inte ta emot mig från i april. Mig, gör det inget just nu för den undersökningen är inte så trevlig.

Jag har träffat min nya handläggare på FK, då jag tidigare stött på FK om att jag behöver hjälp att hitta en plats för att testa om jag klarar av en arbetsträning. Hennes förslag var att det innan arbetsträningen var bäst att göra en s.k. funktionsbedömning, så att de ser om jag kan förväntas komma upp till 25% arbetsförmåga efter en tremånadersperiod. Bara att veta att något är på gång, känns som en stor lättnad.

Andra bloggar om: dagboken, IBD, mag- och tarmsjukdomar, utbrändhet, utmattningsdepression

Nu i kväll såg jag av en händelse på ett tv-program där en tjej städade toaletter, genast drog några idésprutande hjärnceller igång i min skalle.

-Nu vet jag, sa jag till min arbetssökande make, vi får öppna en toalett nere på stan. En riktig lyxig variant, marmor, guld, kristallkronor, kandelablar med ljus och massor med doftande blommor. Toalettpapper av den allra bästa sorten, handdukar av mjuk frotté. Varje toalett skulle städas efter varje besök, för att ge ett välkomnande intryck till besökaren.

-Tänk att kliva in på Arbetsförmedlingen och säga att vi har en skitbra affärsidé som vi skulle vilja ha startaegetbidrag till.

Min lite sjuka humor, orsakade rejäla skrattanfall hos både maken och mig.

Som mag- och tarmsjuk, så skulle det kännas mycket angenämt att få besöka en sådan lyxig toalett och säkert inte bara för oss. För det är inte roligt när man är tvingad att kliva in på en nersölad offentlig toalett som är fullständigt nerklottrad och finns det toalettpapper på den, så har man den dagen en j–kla tur. Innan man kliver in så får ta ett rejält djupt andetag och hoppas att luften räcker till, samtidigt som man stänger igen näsborrarna för att inte känna marodören när man öppnar dörren. Fort in, göra det man ska och fort ut. Shit happens.

Andra bloggar om: humor, toaletter, mag- och tarmsjukdomar