Annelies Blogg

” I normalfallet krävs inte sjukskrivning. Om det finns betydande inslag av sömnstörning och trötthet kan initial sjukskrivning i upp till 3 veckor vara motiverad. När utlösande orsaker kartlagts och en gemensam åtgärdsplan gjorts upp, bör individen gradvis återvända i arbete. En sådan fas kan omfatta 2–12 veckor.”

Nu får vi tacka för att det verkar gått upp ett ljus för dem att det måste filas lite till. -Ja, fila på och gör det ordentligt. Jag tror inte att jag pratar för mig själv när jag säger: - Släng inte fram ett nytt hastverk, utan ta väldig god tid på er! Skippa idén om antalet sjukdagar, utan lägg fokus på att skapa riktlinjer så att alla kan få vård och rehabilitering, vart vi än bor i landet. Se till att stressforskarna på Uppsala Universitet eller på Karolinska blir inkopplade som är experter på området.

Med tanke på dem i dagarna publicerade artiklar i Expressen, Aftonbladet, DN och SvD

och debatterna på deras forum så kommer här en liten bekännelse från en av Sveriges s.k. parasiter. Ja, jag tar inte åt mig och blir ledsen över att bli kallad parasit. Jag tycker det säger mer om dem som benämner en medmänniska parasit än mig själv. Men för att lugna dessa personer lite i oron över att jag lever på deras skattepengar, så kommer här en liten redogörelse om den framtida planeringen.

Jag vill först tillägga då det gäller mig själv så har jag förmodligen bidragit mer till samhället då jag vågat ta risker och startat ett par företag, förmodligen betalat mer i skatt, och förmodligen också skapat fler arbetstillfällen än vad dessa människor har gjort i sina liv eller kommer att göra i framtiden. Jag förstår att varje skattekrona som kan hjälpa en medmänniska och även er själva då ni blir sjuka svider ordentligt. Men lugn, det går att komma över, ett sätt som kanske kan hjälpa är att läsa någon av Dalai Lamas böcker. De borde kunna strö ett frö av medmänsklighet och solidaritet.
Läs mera…

Expressen, Aftonbladet, DN och SvD har i två dagar haft artiklar om Socialstyrelsens och Försäkringskassans riktlinjer för sjukskrivning som beräknas träda i kraft under hösten.

Genast blev det ett stort ramaskri och på flera av tidningarnas forum blev det återigen en mycket hetsk debatt om tex. diagnosen utmattningssyndrom i folkmun kallad utbrändhet.

Det som skrämmer mig mest är inte Socialstyrelsens och Försäkringskassans riktlinjer, utan det är att bli varse om hur många av tidningarnas läsare som lider av en total brist på empati för sina medmän-
niskor. Kanske spelar det också en roll att det nu är helg. Flera av dem har förmodligen svalt lite väl mycket hojtarolja så att de vågar att överföra sitt eget missnöje med sina egna liv på någon annan, genom att spy galla över de som drabbas av sjukdom och i synnerlighet utbrändhet. Om det inte är hotjaroljan som det beror på, så skulle jag själv hoppas på att om jag själv led av en sådan empatibrist att jag har anhöriga som uppmärksammar mina problem. Genom att påverka mig till att söka läkare för att se om jag lider av någon typ av personlighetsstörning.
Läs mera…

Dagarna bara svischar förbi, och nu är det snart månadsskifte, igen! Kan inte fatta vart dagarna tar vägen! Sedan jag skrev sist så har jag hunnit med att fira midsommar, haft bröllopsdag och utökat tiden på arbetsprövningen.

Midsommaraftonen, den firade vi på landet. Hos min systers svärmor. Ett kanonställe att vara på när det är sommar. Tyst och fridfullt då inte många bilar som passerar förbi. Kor, hästar och grisar betar och bökar runt i hagarna runt om. Vi började med att klä midsommarstången, “grabbarna” fixade eklöv och vi “tjejer” plockade blommor till den. Jag tror faktiskt att vi fick ihop den snyggaste midsommarstång, vi någonsin haft. Men det är ju så att träning ger färdighet! När stången var klädd så bänkade vi oss i trädgården, och åt den sedvanliga midsommarmaten. Precis, som tidigare så körde vi med knytis, vilket är smidigt för den som har midsommarfesten hemma hos sig. Vi umgicks, spelade kubb, kastade pil, dansade och hade lite allsång till makens toner på gitarren. Framemot kvällen så kom regnet, men vad gjorde det. Med rätt kläder och lite fantasi, så löser man det också, så även den sedvanliga grillningen blev avklarad.
Läs mera…

Snart blir jag väl utsedd till “Sveriges sämsta bloggare” med tanke på hur sällan jag numera skriver.

Jag hoppas att jag en dag, ska få lite ordning igen på bloggandet men just nu är jag tyvärr tvungen att prioritera för att få min vardag att fungera.

Min arbetsprövning går fortfarande bra, jag stortrivs att vara tillbaka på BB. Förra veckan ökade jag upp min tid med två timmar/veckan. Men jag har nu ett dilemma som jag måste lösa och det är att hitta balansen mellan arbetsprövningen och mitt övriga liv. Som det varit sista veckorna, så har jag svårt att gå ner i varv när jag kommer hem. Istället för att gå och lägga mig och vila, så har jag fortsatt göra en det ena och en det andra, vilket tillsist resulterar i platt fall i sängen. Mer värk, en motor som rusar inom mig, tankekaos, svårt att somna etc.

Jag stiger på mitt tuff tuff tåg som bara rusar fortare och fortare. Fast jag innerst inne känner/vet att jag måste kliva av och gå och lägga mig, så fortsätter jag åka fortare och fortare. Snacka om att vara självdestruktiv och tack vare detta så fick jag lite bassning av min terapuet (med all rätt) om att jag inte får hoppa över min vila och meditation. Varför gör jag så här? Ja, kanske är det för att jag vill intala mig och bevisa att jag är friskare än vad jag är och att jag orkar mer än vad jag faktiskt gör. Men nu får det vara slut på det, jag lovat mig att vara benhård inte tulla på pausar, vila och meditation.

Så har vi kommit in i en ny månad maj, och dagarna kryper närmare och närmare en härlig tid med sol, bad och ljuva sommarkvällar.

Här fortsätter livet i ett behagligt välmående när jag inte kör över mig själv och tror att jag orkar mer än jag gör. Det är jätteroligt att arbetsträna! Jag trivs med att känna att jag har lite ork och kan göra lite nytta, så bra att jag ville öka upp tiden redan efter två veckor. Men jag blev uppmanad att vänta lite till, så jag tog mitt förnuft till fånga för jag vill inget hellre än att detta ska gå vägen.

Förutom att jag stavat mig runt om vardagarna både i närområdet och på Gränsö, så har det också blivit en del skogsvandringar med maken och en väninna. Jag har också varit på besök hos min nya läkare och det var stor skillnad mot det läkarbesök med den föregående som jag berättade om här på bloggen för ett tag sedan. Likaså har det blivit några besök hos optikern. Idag, tex. var jag och hämtade ut det andra paret med nya linser som jag hoppas ska fungera bättre än de tidigare.

Vår uteplats har fått både staket och tak, så jag har även kunnat koppla av med lite trädgårdsarbete. Jag har gjort i ordning ett litet land inuti ett större land. Täckt det yttre större med dekorationssten i vit marmor och lagt rödaktig natursten som kantstenar runt båda två. Det blev ursnygg om jag får säga det själv!. Inuti den lilla som har formen av ett ruter så har jag satt lite växter riddarsporre, löjtnantshjärta, balsamin och för tillfället penseér som kantblommor och en solcellslampa som ska lysa upp växterna. Hur många det nu blir som överlever om det blir frostiga nätter? Jag får väl försöka att stå beredd med fiberduken, gå ut och hölja över dem innan jag själv hoppar under täcket

Här fortsätter dagarna att svischa förbi i rasande fart. Så fort att jag inte hinner med vissa saker, som tex. att skriva på bloggen.

Jag har klarat av min första vecka med arbetsprövning. Inte är det många timmar nu i startskedet, två timmar på måndag respektive onsdag. Men det har varit fullt tillräckigt för mig. I onsdags så lade jag min stavgång efter arbetsträningen och det var positivt, för då kunde jag verkligen rensa skallen ordentligt efter och gå ner i varv. Så det blir till att fortsätta så.

I torsdags så var jag hos optikern och provade ut linser, för jag är så trött på dessa gamla glasögon. Det var blev lite komiskt, när jag efter dryga 10 år skulle försöka att sätta in linser i ögonen. Att sätta in en lins var inte lätt när jag knappt ser dem när jag tar av mig mina glasögon. Efter mycket tappande, med en lins som vände sig ut och in i tid och otid, så lyckades jag tillsist få in en i högerögat. Men ingen i vänster. Vi kan sluta där sa optikern för jag ser att du har gjort detta tidigare. Det är bara en träningssak, att få linsen rätt. Sedan blev det värre, när jag skulle plocka ut något jag hade i ögat som jag inte såg. Men efter mycket petande och med en optiker som guidade mig, så lyckades jag att få ut det jag inte såg. Det kommer säkert att gå bättre när jag väl får försöka hemma i lugn och ro och med linser med min egen styrka.

Fredag, lördag och söndag, har jag lagt ned lite tid och pengar på utseendet. Frissan tog ett tag med saxen och fick bort mina slitna toppar i fredags och igår så fixade jag själv till färgen med H & M:s toning. Jag blev helnöjd efter med “chocolate” i håret. Idag så har det varit självplågarens dag då de nyinköpta vaxremsorna för ansiktet åkte fram. Förmodligen är det fler än jag som upptäckt att i den här åldern så börjar det att växa ut långa hårstrån på överläppen och hakan. Inte alls snyggt att gå omkring med. Efter en del vånda framför spegeln fattade jag mod till mig och värmde upp en vaxremsa mellan händerna, satte den på hakan och drog till. Det sved till lite i skinnet, men inte alls så mycket som jag trodde det skulle göra. Så jag fortsatte raskt med resten. Hårstråna försvann! Men nu sitter jag här med ett skinn som svider och det ser ut som jag har målat en stor röd clownmun i ansiktet. Jag hoppas att lite av den färgen lägger sig till i morgonbitti då jag ska till BB. Lägga sig det ska jag göra nu, så godnatt cyperrymden!

Här har det varit full rulle sedan påsken med möten av olika slag inför min arbetsprövning. Och idag var det den första dagen på ekonomiavdelningen på min gamla arbetsplats. Det var jättekul att återse mina gamla kollegor, samtidigt som jag hade ett litet kaos inom mig när jag kom dit. Mina två timmar gick oerhört fort och det brukar tiden göra när man har kul. Glad men helt slut och med en hjärna på högvarv cyklade jag hem. Väl hemma så fick jag jag jättesvårt att varva ner och koppla av för jag var så oerhört uppspelt av att det gick så pass bra. Det kan jag ta för en dag.. Men nu ikväll känner jag att jag lär att somna ovaggad

Ja inte bara på himmelen, utan även inom mig. Humorn och skratten sprudlar. Maken fick återigen uppleva att bli lurad den första april, vilket han inte blivit på flera år, så han tog det som ett sunt friskhetstecken. Jag har ägnat mig åt saker IRL ett tag och dagarna har verkligen flugit fram.

Jag har kommit igång med min stavgång igen, som legat i träda ett tag. Likaså har min balansboll åter kommit fram ur gömmorna. Just nu känns det jättehärligt att först stava sig fram och lyssna på allt fågelkvitter som hörs, sedan plåga sig lite med övningarna med balansbollen innan det är dags för belöningen en god frukost. Igår firade jag ett år som ickerökare, ett år som gått fantastiskt fort och även mycket lättare än jag trodde, om jag bortser från UC:n. Men även den håller på att klinga av, så jag kan nog säga att jag för stunden mår oförskämt bra.

Sjukgymnasten hjälper mig att få bukt med nack/ryggvärken, terapeuten med ryggsäcken var tredje vecka och konsulten på Arbetslivsresurs ska hjälpa mig tillbaka till arbetsmarknaden. Idag fick jag klartecken från den arbetsplats där jag var anställd när jag med buller och brak slog in i väggen att jag är välkommen tillbaka och arbetspröva hos dem och det känns fantastiskt.

-Tänk sa maken när han fick höra nyheten om arbetsprövning, om du hade gjort dig av med ditt företag innan du började hos dem, då kanske läget hade varit annorlunda och menade att jag kanske sluppit väggen. Ja, spekulera kan man alltid göra, men jag tror inte det hade hjälpt för jag var inte många millimeter i från den när jag tackade ja till vikariatet. Åh, andra sidan även om utbrändheten kostat mig mycket, inte bara rent hälsomässigt utan även rent ekonomiskt. Jag förlorade mitt företag och inkomsten mer än halverades, så finns det ändå positiva saker som den fört med sig också. Vilket jag nu kan se, jag är här och nu, mycket lugnare, gladare, klokare. Jag månar om mig själv, min hälsa och mina nära och kära. Jag har öppnat alla sinnen för vad naturen har att bjuda på, jag har upptäckt min kreativa sida.

Det har varit mycket oro på vägen hit, många personer i min närhet inklusive jag själv har varit väldigt tveksamma till om jag någonsin skulle ta mig tillbaka till ekonomisvängen. Hos mig själv har många tankar löpt looping i skallen under dessa år, om jag skulle satsa på en ny bana istället eller inte. Men under hela tiden så har jag inte kunnat släppa taget om det gamla, jag måste pröva och se hur det går först. Jag tänker i samma bana som när man ramlar av en häst, då ska man upp på hästryggen igen. Bara påt igen!

Här hemma har jag nu ändrat om i köket, en ny lampa är på plats och nya färger på gardinerna. Jag har gått från en blå fas till en grön och det kanske också har med mitt mående att göra. Det känns mycket varmare och lugnare med grönt. Symaskinen åkte fram och en bonad kom till utav en bit tyg, ett par lister och ett par mässingsöglor.

Nästa projekt blir att måla hörnbordet med oljebets i ek när andan faller på, någon gång i framtiden.

Idag har jag varit hos min terapeut och fått reda ut trådarna lite varför jag mår så dåligt efter veckans läkarbesök. Egentligen ramlade poletten ner hos mig under förmiddagens gråtattack, då jag upptäckte att jag återupplever samma känsla av vanmakt som vid den kränkning jag blev utsatt för i januari 2001. Samma otäcka känsla som när rättsmaskineriet inte lyssnade på mig att jag var helt oskyldig till det de misstänkte mig för, dyker upp nu. En händelse som jag trodde jag kommit över, men tydligen inte. Eller också har den varit så bedövad av Mirtazapinen jag ätit och att det är nu, sedan jag slutat med medicinen som den kommer upp till ytan igen.

Kontentan av dagens terapi är att jag ändå får försöka att se lite positivt på kommunikationen med denna läkare. Kanske var det bra att jag hamnade på det här läkarbesöket nu och lät honom trycka på knappen.

Samtidigt dök frågan upp vad det är hos mig som får igång denna läkare på det sättet: Kommer jag med för många frågor på en gång, med andra ord är jag för vetgirig? Är det för att det är jag som föreslår en önskan om vi kan gå till botten värken en gång för alla? Eller avfärdar denne läkare alla patienter h*n möter som ställer frågor på samma sätt? Ja, inte vet jag, men jag vet att när det gäller mig själv så har jag lite att jobba med hos terapeuten och att leta reda på en ny läkare.

Mitt i allt det här, så känns det ändå skönt att veta att jag har en fallskärm som väcklar ut sig. Min familj, vänner, cypervänner, terapeut och en bra handläggare på Försäkringskassan.

Jag har tidigare hört olika personers berättelser över hur de blivit bemötta i vården och jag har då tänkt “Gud så hemskt”, jag kan vara glad som har en jättebra tarmspecialist på sjukhuset och min gamla husläkare som tyvärr har slutat. Som patient vill man ha en läkare som verkligen inger förtroende, är lyhörd, tar ens symtom och mående på allvar, engagerar sig genom att ställa frågor. För mig och för de flesta patienter känns det tryggt att känna att läkaren engagerar sig i ens fall t.ex. genom att följa upp medicinordinationer vid insättande/utsättande via telefon eller återbesök mm för att kolla upp hur man svarar på behandlingen.
Läs mera…

Nu är jag tillbaka igen på bloggen efter två veckors data- och bloggledighet. Jag har fått något vajsing i rygg- och nacke som förutom att det värker också gör mig illamående, så därför tog jag lite ledigt från datorn för att inte belasta för mycket. Men förutom det så är det ganska bra med mig eller med andra ord jag känner mig ganska tillfreds med livet.

Magen håller sig i skinnet, så jag har gjort den sista nertrappningen på kortisonet till 2,5 mg/dag och på söndag bryter jag helt. Idag pratade jag med endoskopienheten och fick veta att troligtvis kan de inte ta emot mig från i april. Mig, gör det inget just nu för den undersökningen är inte så trevlig.

Jag har träffat min nya handläggare på FK, då jag tidigare stött på FK om att jag behöver hjälp att hitta en plats för att testa om jag klarar av en arbetsträning. Hennes förslag var att det innan arbetsträningen var bäst att göra en s.k. funktionsbedömning, så att de ser om jag kan förväntas komma upp till 25% arbetsförmåga efter en tremånadersperiod. Bara att veta att något är på gång, känns som en stor lättnad.

Andra bloggar om: dagboken, IBD, mag- och tarmsjukdomar, utbrändhet, utmattningsdepression