Annelies Blogg

När jag läste tidningen i morse så fick jag uppslaget till vad jag skulle skriva om på bloggen idag. Men, tyvärr blev det ingen text. Hjärncellerna ville inte vara med, så de tog kompledigt. Få se om de återvänt till i morgon.

Andra bloggar om: koncentrationsproblem, hjärnan, utmattningsdepression, utbrändhet

Förstärker antidepressiv medicin utbrändheten? Ja, den frågan har jag reflekterat över idag. Anledningen till det är att jag nu är inne på tredje veckan utan Mirtazapin och jag upptäcker att fler och fler positiva saker har skett/sker med mitt mående. Jag är helt plötsligt morgonpigg, har lust att göra saker, gladare, humöret tillbaka, klarare i huvudet, lättare att vistas i miljöer med mycket syn- och ljud intryck etc. Vad hade hänt om medicinen i mitt fall hade satts ut tidigare? Hade jag varit tillbaka på banan då? Hade jag haft mitt företag kvar? Försöker att kasta de tankarna över axeln, men det är inte lätt. För det är som sagt ett antal år som passerat sedan jag insjuknade. Närmare 4,5 år av mitt liv.

Jag är inte emot att äta antidepressiv medicin när man behöver den och de gjorde jag verkligen när den sattes in. Vem vet jag kanske hamnar där igen. Men det som kretsar i mitt huvud det är; Vem ska följa upp medicineringen? Är det jag som patient som ska ha full koll på alla biverkningar som står i Fass och som inte står där? Är det jag som patient som ska förstå att när inte mående blir bättre så kan det bero på medicinen? Är det jag som patient som ska ifrågasätta om dosen är lämplig? Är det jag som patient som ska veta när jag borde vara färdigbehandlad? Mitt svar är nej! Det måste vara behandlande läkare som ska följa upp ordinerad behandling.

För att återgå till inläggets rubrik, så hittade jag detta på Stressmottagningens hemsida

Det finns ingen vetenskapligt utprövad behandling för depressioner som framkallats av arbetsrelaterad stress. De kliniska erfarenheter som olika behandlare har redovisat talar för att utmattningsdepressionen ofta blir långvarig. Även om det inte finns några säkra belägg för att att antidepressiva läkemedel hjälper, kan det finnas anledning att pröva i de fall där depressionssymtomen är uttalade.

Det kanske är så att antidepressiv medicin endast ska ges i ett inledningsskede av utbrändheten och då endast till dem som också uppfyller depressionssymtomen för att sedan fasa ut dem. Många av de symtom som man uppvisar vid depression och utbrändhet är också symtom på en del av de biverkningar som antidepressiva läkemedel kan ge enligt Fass. Tilläggas ska att inte alla biverkningar finns med i Fass, går man in på Kilen Konsumentinstitutet Läkemedel och hälsa, så finns fler biverkningar inrapporterade.

Är våra utbrändhetssymtom som inte vill ge med sig snarare biverkningar på våra läkemedel som vi stoppar i oss. Förstärker dessa mediciner de kognitiva symtomen, tröttheten, ångesten etc. och på så sätt även förlänger sjukskrivningstiden?

Jag tycker att det är av största vikt att forskning inleds på detta område. Som det verkar just nu så vi utbrända själar försökskaniner och det känns inte bra.

Andra bloggar om: antidepressiva läkemedel, läkemedel, depressionsbehandling, utmattningsdepression, utbrändhet

Det går lite upp och ner med bloggskrivandet på denna blogg för tillfället. Just nu beror det inte på att jag mår sämre eller så utan snarare tvärtom för här känns livet så mycket lättare.

Vad har hänt sedan sist? Jo, jag slutade helt med Mirtazapinet för två veckor sedan och det känns jättebra. Jag har till makens stora glädje (jag har märkt det själv också) hittat tillbaka till skrattet och det känns kanon. Att kunna skratta så att magen krampar. Det är inte bara skrattet som har kommit tillbaka utan även förmågan till att bli arg. Som det varit nu i flera år, så har det känts som om jag gått i en grå trumma avstängd från mina egna känslor. Frustrerad över att jag inte kände igen mig själv, saknat min drivkraft, mina känslor och rörelsefriheten etc. Jag har sista tiden fått lättare att röra mig ute, syn- och ljudintrycken har blivit lite lättare att hantera.

Även magen är bättre, blöder inte längre. Pratade med sköterskan på Medicinmottagningen om hon kunde kolla med min magdoktor om jag kan minska ner kortisonet och få nya recept. Recepten har kommit, men inget svar på hur jag ska göra med kortisonet. Men jag fick i alla fall reda på att en coloskopi är inplanerad under denna månad.

Här hemma har jag fått mera lust till att fixa i ordning. Just nu är det badrummet som håller på att piffas till. Vaktmästaren har fått bära in ett badkar till oss. Nya mattor och badlakan i vinrött och ett nytt badrumsset med glashylla, handduksstång, toarullehållare och krokar i rostfritt och även en fönsterhylla har kommit upp. Nu står ett pelarbord och ett par solskydd och väntar på att bli målade vita.

Förra lördagskvällen så var vi ett gäng på discobowling och efter bowlingen så gick vi till en kvarterskrog och åt lite och kastade pil. Det fungerade ganska bra, förutom att jag i bowlinghallen mådde riktigt illa. Det blev lite för mycket med dunkande musik och blinkade diskobelysning för min skalle.

Ett brev damp ner i veckan från min nya FK-handläggare om ett rehabmöte i mitten av månaden. Jag har inte varit på något rehabmöte sedan november 2005. Eftersom jag då hade sålt mitt företag och blivit arbetslös på kuppen, så ramlade jag mellan stolarna. FK kunde inte köpa in rehabileringstjänster till mig och jag ansågs inte vara så pass bra att det var dags för arbetslivsinriktad rehabilitering. Men nu hoppas jag att det kommer att hända något. JAG VILL, JAG VILL, JAG VILL…

Andra bloggar om: dagbok, utbrändhet, utmattningsdepression, ibd, antidepressiva

Idag hade jag ett mycket intressant samtal med min terapeut. Upprinnelsen till ämnet vi skulle ta upp idag var att jag tills idag skulle identifiera situationer där jag upptäcker att jag fortfarande har svårt att säga ordet NEJ. Under hela veckan som gått så har jag inte haft några som helst problem. Men igår upptäckte jag att den person som jag har svårast att säga nej till, är mig själv.

Det var när jag igår satt framför datorn och uppdaterade bloggens programvara etc, som jag upptäckte att jag helt körde över mig själv i jakten på att få allt att fungera och bli klart. Förr kunde jag tillbringa 16-18 timmar per dag framför datorn, men idag så kan jag inte inte sitta mer än någon timme förrän trycket i huvudet börjar och sedan kommer illamåendet som ett brev på posten. Men, jag kan inte stoppa och säga till mig själv “-Nu räcker det för idag!”, utan den “för–skade” arbetsnarkomanen tittar fram igen och ska helt enkelt göra allt färdigt.

Hur som helst, min terapeut och jag var helt överens om att jag måste jobba med att släppa taget när saker och ting är halvfärdiga, för allt behöver inte bli klart bums. Jag måste träna mig i att avbryta mitt arbete, genom att ofta ta pausar och köra andningsövningar för att fokusera inåt istället en stund. Jag ska framöver ut och arbetsträna och kan jag inte lära mig att själv avbyta mitt jobb, så är risken stor att jag kör huvudet rakt in i väggen igen och det vill jag inte.

Jag har tidigare haft hjälp av en timer, och vid datorn använde jag påminnelse-funktionen i Outlock för att bli påmind var trettionde minut om att ta paus. Men problemet var att när jag inte använt datorn på några dagar så var det en mängd påminnelser att klicka ner, så jag tog bort det. Men vi var överens om att jag behöver ha någon slags påminnelsefunktion som hjälper mig på traven. Nu har jag hittat ett programmet Workrave, som jag tror kan hjälpa mig att avbryta. Tillskillnad mot Outlock, så slipper jag en massa popuprutor om datorn varit avstängd en tid och det finns en massa användbara finesser. Läs mer i nästa inlägg.

Andra bloggar om: dataprogram, pausprogram, workrave, utbrändhet

Dagarna bara försvinner. Kanske därför att jag sedan medicinminskningen blivit mer aktiv och orkar göra mera saker. Det känns som ett steg i rätt riktigt och det gör mig jätteglad.

Andra bloggar om: utbrändhet, utmattningsdepression, antidepressiva

Sitter här och för stunden känner mig rätt så tillfreds med livet, trots allt. Jag har mina krämpor som jag brottas med, men det börjar att ljusna lite på alla fronter, tycker jag. Magen har blivit lugnare och jag blöder inte lika mycket, så jag funderar på om jag ska försöka att trappa ner kortisonet. Visserligen kom min läkare och jag överens om att jag skulle stå på samma dos fram till coloskopin. Men det verkar som det dröjer för nu har det förflutit sju veckor sedan läkarsamtalet. Får slå en pling, så doktor mage får reda på mina tankegångar. Minskningen av Mirtazapinet har också gått bra, så efter helgen som kommer ska jag trappa ner den dosen till varannan dag.

Jag känner mig gladare och lugnare inombords och jag har fått tillbaka framtidstron. Jag har också märkt att jag tittar lite längre bort än för dagen eller veckan, vilket jag hittills har gjort.

Nu ser jag fram emot ett 2007 som ett år då allting vänder till det bättre. Året då jag får hjälp att ta mig tillbaka till arbetslivet, till en plats som jag klarar med mina funktionsnedsättningar. Året då någon arbetsgivare ger den lediga tjänsten till min make, trots hans ålder (56år).

Avslutningsvis så måste jag klappa mig lite på axeln. Jag har passerat nio månader som icke-rökare.

Andra bloggar om: dagbok, IBD, mag- och tarmsjukdomar, utbrändhet, utmattningsdepression, livet

Jaha, nu har vi firat julafton 2006 hemma hos oss. I år blev vi 17 personer plus tre hundar och en katt. Med undantag för att jag mellan varven drabbades av lite stresspåslag, som maken snabbt upptäckte och hjälpte mig att avvärja, så har allt funkat rätt bra i alla fall. Med ett undantag, min mage gillade inte dagens matintag. Julmat är inget för IBD-magar. Trots att jag försökte att undvika att äta för mycket och passade mig både för det riktigt feta maträtterna, så slog den bakut ordentligt. Men, men sånt é livet och tur är att det bara är julafton en gång om året. Vi har i alla fall haft jättetrevligt, med god mat och mycket goa skratt.

Ytterligare ett gott skratt fick vi när telefonen ringde efter halvtio nu ikväll. Det var mamma som ringde och berättade att pappa sagt på hemvägen att han inte trodde att barnen hade fått några julklappar från dem. Väl hemma besannades det, påsen med julklappar stod kvar i deras klädkammare. Ingen utav barnen reflekterade över det och inte vi vuxna heller, förutom pappa. Men de blir säkert jätteglada av en “liten” julafton i morgon också.

Andra bloggar om: jul, julfirande, julafton

Julkorten har blivit skickade, julklapparna inköpta, vår egen julmat finns i kylen och maträtterna till julbordet har delegerats ut och det är tre dagar kvar till julafton. Inte en uns av julstress känner jag. Det bästa utav allt är att jag i år känner mig helt närvarande, inte bara fysiskt. Förra året bävade jag för julaftonen, men i år ser fram emot att ha hela släkten här hos oss.

5 lite mindre affärer och så Kvantum har vi betat av idag och det gick hur bra som helst under den tiden. Inga panikattacker, inte störd av ljuden och intrycken runt omkring mig. Maken märkte också när vi gick på “stan” att jag var mer närvarande och reflekterade över saker som jag såg. Är det medicinen som tidigare spelat spratt med min hjärna och hjälpt den till att trigga igång? Just nu, vet jag inte om så är fallet, så jag ska inte spekulera i det heller. Det får tiden utvisa. Det jag vet är att jag just nu känner mig glad och harmonisk.

Andra bloggar om: jul, julstress, stress, utbrändhet, utmattningsdepression

Jag har nu kommit in på min fjärde vecka med halverad dos av Mirtazapin och hittills har jag bara stött på positiva effekter av nedtrappningen. Jag har inte riktigt gjort som min dr utbrändhet sa, utan jag står kvar på den halva dosen ytterligare ett tag. Det som är riktigt skönt är att jag börjar stöta på “gamla Annelie”, henne har jag inte träffat på fyra år. Humöret har infunnit sig, jag har fått nära till både ilskan och skrattet och jag har också sovit bättre sista tiden.

Det känns underbart att kliva upp först ur sängen och fixa i ordning frukost. Det är helt tyst, njuta av frukosten tillsammans med morgontidningen. Det är skönt att inte ha det konstant dåliga samvetet (även om jag blivit tillsagd att inte ha det, så har det funnits) för att jag inte har haft ork att kliva ur sängen. Sicket sällskap jag har varit när jag flera timmar efter makens uppgång, stapplat upp och sett ut som sju svåra år och ett nödår.

Jag har börjat måna mera om mitt utseende, vilket jag också ser som ett tecken på att något har hänt med mitt mående. Håret fick i veckan både en klippning och maghognyfärg. Lite foundation har hittat fram ihop med kajalen och mascaran.

Jag hoppas innerligt att det håller i sig!

Andra bloggar om: antidepressiva, läkemedel, utbrändhet

För några veckor sedan hade TV 4 ett repotage om “lyckopiller” (antidepressiv medicin) och dess biverkningar. I inslaget berättade en man som var sjukskriven för utmattningsdepression om hur dåligt han mådde under det år han åt Cipramil och hur mycket bättre det blev när han slutade med medicinen. I programmet presenterades också en biverkningslista, där Cipramil låg i topp följt av Seroxat, Zoloft och Remeron.

Eftersom jag själv ätit Remeron sedan 2002 varav de två sista månaderna Mirtazapin som är ett annat namn på samma piller. Så väcktes tankarna samtidigt både hos mig och maken om medicinen kan vara en bov i dramat när det gäller mitt mående. Om det är den som gör att jag mår som jag mår och att vissa symtom inte vill ge med sig. Så i måndags besökte jag av den anledningen Dr Utbrändhet. Vi kom överens om att ända sättet för att se om medicinen ger upphov till en del av mina symtom det är att testa och se vad som händer om jag slutar att ta den. Nu ska jag äta halva dosen i en till två veckor och sedan en halv dos varannan dag sista veckan.

Idag söndag, så har jag ätit halv dos i 6 dagar och det känns jättebra. Jag har klivit ur sängen klockan 6 på morgonen och känt mig utsövd och jag har haft en så härlig känsla av att jag vill göra saker. Maken påtalade att han inte hört mig skratta så mycket som jag har gjort denna vecka och jag kan inte göra annat än att hålla med.

Livet känns helt plötsligt så mycket lättare när jag slipper känna den avtrubbade känsla jag upplevt så länge och likadant slippa vara konstant trött och energilös.

Länk till TV 4:s repotage: Lyckopiller får många att må ännu sämre

Här åker jag upp och ner i en bergodalbana. Ena dagen känner jag mig halvhyfsad och i nästa känns det som en ångvält har kört över mig. Lederna värker, magen är som den är, orken är i botten. Just nu vet jag inte vilket, som hör ihop med utbrändheten, tarmsjukdomen eller medicinerna och det gör mig frustrerad och nedstämd. Inte blev jag gladare av att upptäcka hur Alliansen förändringar i A-kassan kommer att påverka min egen situation, så på axlarna lades också en malande oro för både ekonomi och framtid.

När måendet går i botten så har jag svårt att ta mig utanför dörren, så under veckan har det bara blivit en cykeltur och två promenader. Min hjärna spelade spratt med mig häromkvällen under en av mina promenader. Jag har fortfarande stora problem att vistas på hårt trafikerade gator i mörkret, då alla intrycken från lamporna och motorljuden från bilarna och mopparna gör att det blir kaos i min skalle. Det virrvarr som jag upplever av alla intrycken utlöser sedan en panikattack, och det var precis vad som hände. Denna gång hade jag inte maken med mig att luta mig emot, och då blev det lite tuffare. Men efter mycket räknande och många långa djupa andetag, så kom jag tillsist innanför dörren med hjärtklappning och stresspuls. Jag var glad över att jag överlevt promenaden, och klappade jag mig själv på axeln för att jag inte följt minsta motståndets lag och lagt benen på ryggen och sprungit närmsta vägen hem, vilket jag helst hade velat göra för att slippa obehaget. Detta är också något som jag upplever som en stor frustation, då det inskränker på mitt liv.

Nu ska jag inte klaga mer, utan bege mig ut i köket och se om jag kan fixa ihop en god köttfärspaj och lite sallad till mig och “gubben”.

Ha en skön och trevlig helg alla läsare!

I mitt förra dagboksinlägg, skrev jag att jag skulle minska ner kortisondosen den dagen. Men det blev inte långvarigt. Förra tisdagen så fick jag ringa upp medicinmottagningen igen för att höra mig för om jag kunde ändra något i medicineringen, då tecknen på att inflammationen fortfarande är aktiv bara ökar ökade i takt med att jag minskar minskade medicindoserna. Kontentan blev att jag fick öka upp kortisonet. Lite har detta hjälpt men inte tillräckligt, men nu avvaktar jag till torsdag då min läkare ska ringa mig igen. Jag blöder fortfarande, har ont i kroppen och i lederna och brottas med tröttheten.

Detta ihop med mina utbrändhetens vardag har gjort att jag inte haft så mycket ork kvar till annat, bl. a. skriva här på bloggen. Det har blivit några promenader på Gränsö under veckan, men inte i den vanliga utsträckningen. I söndags var jag och Lena ute och red igen och det gjorde susen för själen. Idag, så har jag plockat lite här hemma, och bytt ut två persiennsnören i vardagsrummet. Nu ikväll var min ena bror med mig och hämtade två fotöljer som vi köpt. Nu ska gästrummet fixas i ordning, bokhyllan ska målas om, soffan ska få ett överdrag som matchar fotöljerna. Ja inte omedelbart bums, utan när ork och lust finns.